Gästskribenten

Sven-Åke Olofsson: Gifter i djupet

Bild: Erik Nylund
Under några veckor har svenska marinfartyg sökt efter minor i norra Öresund. Och den som söker finner. Till exempel sprängdes två engelska minor i vattnen utanför Kullaberg. 175 000 anses ha lagts ut i Västerhavet, Öresund och Östersjön under världskrigen.
Minorna i Sundet är bara en liten del av ett gigantiskt säkerhets- och miljökomplex. Efter andra världskriget sänkte de allierade enorma mängder tysk ammunition, som innehöll bland annat senapsgas, på djupt vatten utanför Västkusten. I Östersjön skedde dumpningarna utanför Bornholm och Gotland. I enbart Östersjön sägs det handla om 50 000 ton bomber och behållare med kemiska stridsmedel.
En del flöt i land på kusten mellan Simrishamn och Ystad. Från hela flygbomber i trälådor till klumpar med senapsgas. Svensk militär samlade in vad man fann och det hela grävdes ner, okänt exakt var, i vad som idag är naturområdet Hammars backar mellan Ystad och Kåseberga…
Under hela efterkrigstiden har yrkesfiskare drabbats av senapsgasen. Den orsakar svåra frätskador. Men så sent som i början av 2017 kommer rapporter från Västkusten om en annan konsekvens. Mindre rester av kemiska stridsmedel har spårats i fisk och skaldjur. Faran för gift i fisken bedöms öka över tiden.
Experterna är uppdelade i två läger. Det ena säger att det säkraste är att det dumpade får ligga kvar. Men en del i denna grupp menar också att det framöver kan visa sig nödvändigt att ompröva detta. Upprensningen skulle bli ytterst svår, farlig och dyr. Berörda regeringar har inte oväntat tagit till sig dessa argument.
Även polska marinbiologer har varnat för att vi kan överväldigas av risker och problem och att vi därför måste ha en beredskap och teknik att sätta in. Kanada har aktivt satsat på att bärga dumpad ammunition.
Denna mer aktiva hållning borde Sverige ansluta sig till. Kan fyndplatser täckas över och förseglas? Vad kan bärgas och förstöras?
Det går inte att lita till de allierades uppgifter om exakta dumpningsplatser. Vissa besättningar gjorde sig av med lasten så snart de var utom synhåll från land och andra fartyg. Vapen i trälådor kan ha flutit långt. De kan också ha släpats långa sträckor med trålar.
Detta är naturligtvis ett mardrömsscenario som redan gjort sig påmint när vindkraftsanläggningar och gasledningar till sjöss planeras.
Vapnen hamnade i havet för att de allierade överväldigades av uppgiften att förstöra dem på land. Nationerna som dumpade har naturligtvis idag ett stort ansvar för att tillsammans med strandstaterna minska hoten. Den linjen bör Sverige driva.
Dumpningen av giftgas var en enorm miljöskandal med spår långt in i vår tid och förbi den. Fokus har varit på andra havsmiljöproblem. Linjen att vapnen gör minst skada där de ligger är en chanstagning. Det har satsats mycket stora resurser på den rena kartläggningen av fyndplatser. Logiken är inte på plats om man gör halt där.
Gå till toppen