Åsikter

Läsartext: De politiska partierna bör lämna kyrkopolitiken ifred

Begreppet "kristen etik" är inte tillräckligt distinkt för att kunna användas till värdegrundsarbete, tycker skribenten.Bild: Hussein El-alawi
Kommentar till Emir Sejdics inlägg i Sydsvenskan 10/4.
Budskapet och undertexten i inlägget tolkar jag förenklat: Eftersom ni lutherska svenskar inte skiljt kyrkan från staten undanberg jag mig kritiska synpunkter på den islamska kulturen, där vi inte särskiljer religion från kultur, civilsamhälle, lagstiftning och straffrätt och från en ibland till och med obefintlig statsapparat. Och från vår kvinnosyn.
Läs mer:Skilj kyrkan från staten – sedan kan vi diskutera religionsutövning
En poäng har dock Sejdic: I de väldiga utredningar som så småningom resulterade i 2000 års lag om Svenska kyrkan var vi många som ansåg att nomineringen till ledamöter i Kyrkostyrelsen och övriga organ inte skulle ske via medlemskap i politiska partier. Vi ansåg att detta skulle försvaga kyrkan själv och försvaga dess anseende. Någon annan modell aktualiserades tyvärr inte. Trots att Svenska kyrkan inte längre var en statlig institution utan ett eget rättsligt objekt.
För att förstå detta måste man känna till något om hur det politiska landskapet fortfarande såg ut när utredningarna gjordes. Partierna hade fortfarande stark lokal förankring. Folkrörelsesverige levde än, och engagerade människor var ofta aktiva både i de kommunala och kyrkliga organen. Att nomineringen till kyrkomötet skedde genom partiväsendet sågs mer som en teknisk-praktisk lösning. Att missnöjet efterhand ökade visar det att för varje kyrkoval ökar politiskt obundna nomineringslistor sitt antal. Personligen skulle jag välkomna en ny utredning där en annan modell utformades. Svenska kyrkan består av sina församlingar och det partipolitiska inslaget i församlingarnas verksamhet är näst intill obefintligt. Samtidigt bör Nämnden för statligt stöd till Trossamfund (SST) utredas och avskaffas. Andra förändringar skulle också bli nödvändiga.
Termen sekulär var en gång distinkt och användbar – numera svår att använda på ett meningsfullt sätt utan att noga ange i vilken betydelse man använder den. Men genom diffusa begrepp och svepande formuleringar döljs som oftast och undviks det grundläggande problemet när det gäller islam och väst: skillnaden mellan en civilisation som bygger på den enskilde, som garanteras personliga friheter och skydd av ett demokratiskt uppbyggt statsskick – och ett samhälle där en avlägsen och ibland dysfunktionell stat mest uppfattas som ett hot.
Vår förre statsminister Ingvar Carlsson skriver i sina memoarer att vi alla har en skyldighet att lära oss mer om de stora världsreligionerna och deras betydelse idag. Men det räcker inte - vi måste också lära oss mer om vår historia för att förstå världen idag. Att till exempel i Sverige började nedmonteringen av stats- och kungakyrkan redan på 1600-talet – via 1809 års regeringsform till 2000 års lag om svenska kyrkan: En process som tagit mer än femhundra år och som skett i ordnade former samtidigt och jämsides med andra stora förändringar i tid och samhälle.
Till sist: formuleringen "kristen etik" debatterades flitigt när kommunerna var i färd med att upprätta obligatoriska skolplaner på 1990-talet. Åter exempel på ett olyckligt och osäkert begrepp för att ange en värdegrund. Åter ett exempel på att kanske kunskapsnivån hos berörda parter inte är vad den borde. Vad det i klartext handlade om var vi i alla fall eniga om: behandla alla lika, visa hänsyn, var hjälpsam, skada ingen, tala inte illa om någon och gör ditt bästa. Inget konstigt.

Lisbeth Thorsén Carlberg

F d kommunpolitiker, kyrkopolitiker och bibliotekschef.
Läs mer:Vi vill ha din åsikt – så här gör du
Gå till toppen