Kultur

Amos Oz återupprättar Judas

Var Judas en angivare eller den ende som insåg Jesus storhet? Förräderi, historiskt så väl som nutida, står i centrum i Amos Oz senaste roman. Eva Ström läser en engagerad tankebok om komplexa skeenden.

Den israeliske författaren Amos Oz är ständigt Nobelpristippad.Bild: Uzi Varon

Amos Oz

BOKEN. Judas. Översättning från engelska till svenska: Rose-Marie Nielsen. Wahlström & Widstrand.

Den israeliske författaren Amos Oz fick 2004 en stor och välförtjänt framgång med sin självbiografiska roman ”En berättelse om kärlek och mörker”, ett mästerverk som beskrev staten Israels bildande, den egna samtidiga uppväxten och moderns tragiska självmord. Den flerfaldigt belönade Oz är en ständig Nobelpriskandidat och också en aktiv politisk debattör som förespråkar en tvåstatslösning i Israel-Palestinakonflikten, vilket är värt att minnas när man tar del av hans nya verk ”Judas”.
Året är 1959 i romanen då den 25-årige forskarstudenten Shmuel Ash tvingas avbryta sina studier om judarnas syn på Jesus när fadern får ekonomiska problem. Samtidigt gör flickvännen slut. En oväntad lösning öppnar sig när han blir en inneboende assistent åt en handikappad äldre man, Gershom Wald, som förlorat sin son i kriget då staten Israel bildades. I huset bor också hans vackra svärdotter Atalia, en gåtfull kvinna präglad av illusionslös bitterhet.
Shmuel är en blyg och godmodig figur som försöker anpassa sig i det udda hushållet. Hans uppgift är att vara samtalspartner åt den gamle mannen och gärna säga emot honom. Wald är kolerisk och illusionslös och avskyr framför allt alla idealistiska världsförbättrare. I temperamentsfulla diskussioner utvecklar han sin syn på religion och politik. Även Atalia är präglad av en ironisk bitterhet och håller den unge mannen kort. Shmuels liv befinner sig i ett slags omprövande vänteläge.
Det tar ett tag innan bokens tema, förräderiet, uppdagas. Shmuel har intresserat sig för Judas roll i kristendomens tillblivande, och genom honom utvecklar Oz sin syn på Judas, Jesus och antisemitismen. Jesus och hans apostlar var judar och uppfattade sig själv som sådana, men sedda genom kristendomens ögon, är det bara Judas som har blivit hågkommen som jude. Ofta har denne genom olika karikatyriska nidbilder framställts som den illasinnade och förrädiske juden, och blivit en av de viktigaste byggstenarna för antisemitismen.
Men Oz bild av Judas är annorlunda. Judas är den av lärjungarna som trodde mest på Jesus, rent av älskade honom mest, stod honom närmast intellektuellt. För att bli något utöver en kringdrivande landsortspredikant ansåg Judas att Jesus måste in mot landets religiösa centrum, Jerusalem. Om Jesus där kunde åstadkomma underverket att uppstå från de döda skulle en ny religion bildas.
Ingen var mer övertygad än Judas om detta, medan Jesus själv tvekade. Judas hänger sig inte av skam över sitt förräderi mot Jesus utan av förtvivlan över att Jesus dog på korset och inte förmådde rädda sig själv genom det ultimata miraklet. Men tänk om Judas inte var en förrädare? Tänk om det var han som skapade kristendomen? I romanens bästa kapitel får vi följa Judas under det dramatiska korsfästningsdygnet.
En annan människa sedd som en förrädare är betydelsefull i romanen, nämligen Atalias bortgångne far Sheatiel Abrabanel. Denne är en fiktiv gestalt som i romanen står nära Ben Gurion, den israeliska statens grundare. Men Abrabanel motsätter sig Ben Gurions modell, han anser att det finns plats för två samhällen som ska kunna leva sida vid sida, ett arabiskt och ett judiskt, alltså ungefär den tvåstatslösning som Amos Oz förespråkar. Men Abrabanels uppfattning faller inte i god jord, han blir utfrusen och tvingas bort. Han blir liksom Judas den ultimata förrädaren.
Det är lätt att inse att Amos Oz roman försöker gå till botten med de sedan flera decennier långa konflikterna mellan Israel och Palestina i detta tankeexperiment. Stridigheterna är en konsekvens av hur statsbildningen ser ut, tycks Oz säga. Kanske kunde en man som Abrabanel i klokhet ha bidragit till ett helt annat utfall, verkar Amos Oz mena.
Amos Oz har skrivit en engagerande tankebok om den komplexa Israel-Palestinakonflikten och begreppet förräderi. För den sakens skull har han skapat de tre romanfigurerna som samtalspartner för sig själv och för läsaren.
Ibland får boken tycke av en akademisk och historisk essä, men Oz är en tillräckligt skicklig författare för att gjuta liv i sina gestalter. När den björnlike Shmuel bryter upp ur sitt vinteride är han kanske en smula klokare, men möjligen också något mera desillusionerad, Atalia lika syrligt skarptungad och rättframt förförisk och den gamle Wald lika insvept i sina tragiska minnen.
Men det är inte deras liv och utveckling som är huvudsaken utan de idéer de ger uttryck för. Israel som statsbildning är den egentliga huvudpersonen.
Gå till toppen