Kultur

Kendrick Lamars ”Damn” är hiphopens ”Da Vinci-koden”

Lamar riktar sig mot det övernaturliga.Bild: Amy Harris
Det är inte alla hiphop­album som är självklara att bemöta som ”Da Vinci-­koden”, men Kendrick Lamars intensivt hyllade ”Damn” är en våt dröm för alla som går igång på att avkoda slang och att hitta gömda påskägg i snårig rap.
Inom hiphopens etablerade tradition av noggrann textanalys börjar arbetet av att ”förstå” albumet redan i titeln. I Kendrick Lamars fall syftar den uppenbarligen inte bara på den amerikanska interjektionen ”damn!” utan också på ordets religiösa etymologi – i betydelserna ”döma” och "förbanna", som visar sig relatera direkt till skivans tema.
I videon till singeln ”Humble” har Los Angeles-­rapparen på sig påve-kåpa och intar Jesus favoritplats vid middagsbordet. I samma mån som föregångaren ”To pimp a butterfly” var politisk är nya skivan explicit i sin behandling av religion.
Lamar har titt som tätt kallats för vår tids bästa rappare, en tung titel som ”Damn” styrker. Flowet är så tajt att det bildar en mur som kan kräva lite tålamod att tränga genom. Väl innanför väntar verser skrivna med guldpenna, släta soulkanter, en genomgående behaglig seghet och många av hans röstpersonor. Genast välkomnande spår som ”Love” och ”Feel” är stilbrott på detta komplexa och tidskrävande album.
Texten rymmer både universella och personliga fråge­ställningar, fördelade under breda livsetiketter som ”Pride”, ”Humble” och ”Lust”.
I ”DNA” finns den redan omsorgsfullt dissekerade frasen I'm an Israelite, don't call me black no mo'. I ett inklistrat röst­meddelande luftas en teori om att rapparen skulle tillhöra en religiös gren med medlemmar som efter att ha avböjt att följa Guds yttrade villkor lever under förbannelse. Förbannelsen är för övrigt en idé som textdetektiven kan spåra till Lamars parallella politiska diskussioner, till exempel för att ge form åt känslan av att släpa runt på en medfödd börda.
Av någon anledning känns ”Damn” som ett naturligt nästa kapitel efter politiska ”To pimp a butterfly” – att när världen är oförutsägbar och irrationell vända sig både inåt och till det uppenbart övernaturliga. Det är också intressant att följa hur hiphopens anti­jantelag ställs mot den kristna ödmjukhets­dygden.
En liten varning: Ett försök att avkoda innehållet kan eventuellt sluta med att det ser ut som hemma hos Carrie under en manisk undersöknings­period i tv-serien ”Homeland”. Röda trådar hit och dit, ett kaos av teorier, tolkningar och samband upptejpade på alla väggytor. Kanske en triggad personlig kris. Det är nog bäst att övertyga sig själv om att frågorna i detta slukhåls­djupa album är tänkta att ställas snarare än att besvaras.
FLER TIPS
ELHAE: Aura II (ep)
Playboi Carti: Playboi Carti (mixtape)
French Montana: Unforgettable (låt)
Gå till toppen