Huvudledare

Ledare: Tombolaskola? Nej tack. Ordning och reda? Självklart.

Skolkommissionens ordförande Jan-Eric Gustafsson och bakom honom ministrarna Anna Ekström (S), Gustav Fridolin (MP) och Helene Hellmark Knutsson (S).Bild: Claudio Bresciani/TT
Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) var närmast översvallande när han på torsdagen tog emot Skolkommissionens slutbetänkande.
"Det mest genomgripande reformarbetet för en stark svensk skola på decennier", sade Fridolin efter att ha fått luntan i sin hand.
Utbildningsministern beskrev hur "årtionden av skolpolitiska gräl, fokus på småfrågor och reformer som staplats på varandra" skapat "ett lapptäcke utan sömmar". Följden? Fallande skolresultat, ökad ojämlikhet och lärare som inte får tillräckligt stöd.
Och Skolkommissionens förslag, Samling för skolan – nationell strategi för kunskap och likvärdighet (SOU 2017:35), skulle vara lösningen på allt detta? Det finns anledning att tvivla.
Somt är bra, somt är dåligt och somt är halvmesyrer.
Kommissionen vill exempelvis se en statlig delfinansiering av undervisning och elevhälsa. Pengarna som staten skjuter till ska fördelas utifrån elevernas socioekonomiska bakgrund och kunna användas för att exempelvis minska klassernas storlek eller öka lärartätheten.
Tanken är också att det ska finnas en statligt fastställd miniminivå för hur mycket pengar kommunerna måste satsa på skolan, med riktvärden för varje enskild skola. En "nationell skolmyndighet" med uppgift att "stödja och stärka huvudmännen", ska kontrollera detta.
Det är svårt att dra någon annan slutsats än att kommissionens ledamöter i grund och botten saknar förtroende för kommunernas sätt att sköta skolan. "Många skolhuvudmän saknar kapacitet och nödvändigt underlag för att kunna analysera och åtgärda brister och problem i skolverksamheten", konstateras det i utredningen. Och misstron är inte grundlös.
Men istället för en halvdan kompromiss borde kommissionen ha löpt linan ut och föreslagit ett återförstatligande av skolan. Det är svårt att se hur det helt centrala målet om en likvärdig skola annars kan uppnås.
Dessutom: redan idag utgår kommunerna från elevernas behov och förutsättningar när anslagen till olika skolor fördelas. Det är kommunerna skyldiga att göra enligt skollagen. Tre av fyra kommuner fördelar utifrån socioekonomiska faktorer.
Är lösningen då ännu högre anslag till skolor i utsatta områden? Kommissionen anser det. Men som det också konstateras i utredningen: "resurser måste riktas till rätt personer och användas på rätt sätt".
Det finns en risk att för skolan avgörande brister, svaga skolledare som inte ger lärarna det stöd de behöver, pedagogiska nymodigheter av tvivelaktigt värde, läraryrkets devalvering och inte minst avsaknaden av arbetsro – helt enkelt problem som är komplexa och svåra att komma tillrätta med – "glöms bort" för det mycket enklare stridsropet: mer pengar.
Kommissionen vill också införa obligatoriskt skolval till både förskola och grundskola. Samtidigt föreslår den att platserna på populära skolor ska fördelas genom lottning. Det går inte ihop. Å ena sidan skall föräldrar och barn vara tvungna att välja skola. Å andra sidan ska de inte kunna välja skola. I alla fall inte om skolan är populär.
Politiker borde vilja ha föräldrar som engagerar sig i barnens skolgång. Budskapet ett skollotteri sänder är att det inte tjänar något till att bry sig.
Men allt är inte dåligt. Kommissionen lyfter förtjänstfullt fram vikten av studiero och nödvändigheten av att skolledare och lärare kan känna sig säkra på vilka befogenheter de har när det gäller att hantera stökiga elever. Dessa delar får politikerna gärna ta fasta på.
Alla skolor ska vara bra skolor. Det är det givna målet. Då krävs bättre arbetsmiljö för både lärare och elever. Ordning och reda, disciplin – detta orättvist belastade begrepp. Enklare att säga än att åstadkomma, självfallet. Men det är där förändringen behöver ta sin början.
Läs alla artiklar om: Skolkommissionens förslag
Gå till toppen