Heidi Avellan

Heidi Avellan: Journalistik väger tungt.

Den tyngsta tidningen – hittills – kom den 13 september 1987: 5,4 kg vägde söndagsnumret av The New York Times, med totalt 1 612 sidor, 420 nyhetsartiklar, 125 kommentarer och en massa annonser.
Något så mastigt lär vi väl aldrig mer få till söndagskaffet. Sedan dess har digitaliseringen utmanat en affär som hållit i några hundra år. Mediekonsumtionen ökar medan intäkterna sjunker.
Medicinen måste vara att åter ta betalt för kvalitetsjournalistik och det har tidningar i hela västvärlden börjat göra. Också vi. Istället för en stor räckvidd genom gratisläsning satsas på digitala prenumerationer via artiklar som är låsta för icke-prenumeranter.
Varför är det här viktigt?
Utan pengar blir det ingen kvalitetsjournalistik. Illa för alla.
Grundlösa anklagelser om lögn i medierna ökar: fake news, Lügenpresse … Samtidigt förfinas ren propaganda och sprids brett. Det är inte bara det amerikanska presidentvalet Kreml vill påverka, det är alla liberala demokratier. Årets ord i fjol var, på goda grunder, post truth.
För att sätta emot krävs professionella journalister som kan granska makten, avslöja lögner och rapportera sanning.
SOM-institutets förtroendemätning visar att svenskarna fortfarande litar på medierna, framför allt public service och morgonpress. Ett förtroende att förvalta med eftertanke. Som SVT:s Anna Hedenmo, nyvald ordförande för Publicistklubben, självkritiskt säger till Expressen:
”Vi ska inte vara så rädda för att släppa in publiken och visa hur våra diskussioner går, hur vi gör våra avvägningar och varför vi väljer vissa perspektiv. Sedan måste vi kunna argumentera och redogöra för dessa val, men också lyssna på synpunkter och inte vara så himla snarstuckna.”
Klokt. Svensk yttrandefrihet står stark och Sverige toppar pressfrihetsindex 2017 med våra nordiska grannar. Det är inte gratis. Men utan fria och starka medier får demokratin betala ett högt pris.
Gå till toppen