Engström

Håkan Engström: ESC: Yes, we can!

Med amerikanskt självförtroende på scen.

FOTO: Thomas Hanses
Dagen E är här. E som i extas.
Knappt har jag hämtat mig från chocken av den danska dynamit som är sångerskan Anja. Låten heter "Where I am", och visst är hon här –det går inte att ta miste på. Hon är here to overkill.
Kanske är jag överkänslig –gapig dansk fejksoul och jag har aldrig kommit överens –men åh, jag står inte ut.
Men så gick det vidare, och scenen tas över av de båda tävlande från San Marino, en ansträngt själfull duo på intensiv treminutersjakt efter klimax. Låten är som en skolorientering, där man på tidsbegränsning ska bocka av så många stationer som möjligt. Modulationer och tonartshöjningar är utplacerade som på måfå. Eller åtminstone där ingen förväntar sig att finna dem.
Orienteringskartan har ritats, visar det sig, av Ralph Siegel –tysk schlagermaestro som gett oss oförglömliga hits som "Dschingis Khan" och "Lass die Sonne in dein Herz". På senare år har han jobbat för San Marino; detta är femte bidraget sedan 2012. Vem kan väl glömma "The social network song"?
Ralph Siegel är de krystade infallens mästare, och denna låt framstår också mer som en stökig stilövning än just en låt.
När jag googlar lite upptäcker jag att den manliga duettpartnern är amerikan, vilket inte borde förvåna. Han är precis den typen av andra rangens gammaldags soulsångare som inte längre kan försörja sig i soulens hemland, men som kan tjäna ihop till brödfödan i Europa. Jag upptäcker också att han spelat musikteater i Tyskland. Han var Barack Obama, varken mer eller mindre, i musikalen "Hope! - Das Obama Musical".
Läs alla artiklar om: Eurovision Song Contest 2017
Gå till toppen