Familj

Minnesord om Berith Lindgren

Konstnärinnan Berith Lindgren, Helsingborg, har avlidit i en ålder av 85 år.

Jag vågar säga att jag sällan mött en människa som utstrålade så mycket ljus, värme och livsglädje trots en mycket mörk start i livet. Som oönskat barn fick hon tillbringa de första tjugo åren av sitt liv på olika barn- och ungdomshem. Långt innan vanvården på vissa av dessa hem började uppmärksammas av medierna under senare år, gav mig Berith ur sin egen erfarenhet skakande inblickar i den vanvård och grymhet som kunde prägla sådana hem.
Som svar på frågan hur hon orkade igenom alla dessa svåra år, svarade hon ofta: Jesus och myrorna! Jesusgestalten var någon hon kunde identifiera sig med och se upp till – både den kärleksfulle och den lidande. Och myrorna beundrade hon för deras flit, styrka och samarbetsförmåga.
Det var först när denna förtryckta flicka fick chansen att visa vad hon dög till som en ny fas i hennes liv inleddes. Hon hamnade som hembiträde i ett gott hem där hon fick känna sig uppskattad och älskad. I deras kök fick hon också sin första yrkesutbildning. Sedan dröjde det inte många år förrän hon lagade mat på Stockholms finaste restauranger, och efter ytterligare några år hamnade hon i det kungliga köket på Stockholms slott. Under tiden på slottet fick hon också följa med kungafamiljen till Sofiero på somrarna.
Berith fick hon en alldeles särskilt nära relation till Prinsessan Sibylla, som brukade säga: ”Berith är det trognaste jag har.” Jag tror jag förstår varför. Först och främst var Berith den mest nitiska och samvetsgranna person vi kan tänka oss, en verklig arbetsmyra och perfektionist. Men det avgörande var nog ändå ett annat drag hos henne. Jag har aldrig mött en människa som var så totalt befriad från att ha anseende till personen.
Prinsessan Sibylla upplevde säkert att Berith älskade henne för den hon var som människa och inte för hennes höga ställning. Deras arbetsrelation utvecklade sig till en mycket djup vänskap, och när Prinsessan Sibylla dog 1972 var det som om något dog också hos Berith. Hon har berättat att hon då inte ville laga mat mera och att det kändes som om livet mist sin mening. Men då kom hon att tänka på några ord från Prinsessan Sibylla som växte till en inre röst som inte tystnade: ”Berith har talang att måla. Den borde Berith utveckla.” Dessa goda, uppmuntrande ord blev början till nästa stora fas i Beriths liv.
Nu började hon intensivt att måla. Hon blev framför allt ”blomstermålerskan” och känd för många genom sina blomsterkort som hon lät trycka och sälja. Samtidigt som barndomens Jesusgestalt blev levande för henne på nytt, var det Jesu judiskhet som grep henne på ett sådant sätt att hon kände sig som ett med det judiska folket och Bibelns land Israel.
Efter att ha donerat flera motiv till olika goda ändamål, till exempel ”Kärlekens krans” till Reumatikerförbundet och ett flertal motiv till IM, kom hon alltmer att inrikta sig på olika projekt i Israel. Hon hjälpte sjukhus i Jerusalem och bekostade även en bypass-operation både till en rabbin och till en muslimsk fredsaktivist.
Outtröttligt reste hon runt till kurser och konferenser och sålde sina kort och planscher. Hon blev också ett känt inslag i Helsingborgs gatubild genom att samla flaskor och burkar som tillsammans med korten inbringade ansenliga summor.
Berith avled lugnt och stilla innan sabbaten gick in den 7 april. Jag kan inte hjälpa att jag tänker på orden i slutet av Psaltarpsalmen 126, som alltid läses på sabbaten som Berith älskade: ”De som sår under tårar skall skörda med jubel.”
Frid över hennes ljusa minne!
Göran Larsson
Gå till toppen