”Tobias är yngst av våra tre barn. När han var åtta år tog vi med honom på en visning inför invigningen av Öresundsbron. Alla som arbetat med bygget var bjudna. Det var liv och rörelse, massor av intryck och underhållning. De två äldsta var eld och lågor. Men Tobias var bara trött och ville hem. Det var nog första gången jag undrade vad det var för fel.
Det var likadant inför semestrarna. De två äldsta såg fram emot allt nytt och okänt. Tobias ville bara vara hemma och ta det lugnt.
Fram till högstadiet var det aldrig några större problem. Tobias var lugn och mysig och det tryggaste av våra barn. Men på högstadiet började mobbningen.
Tobias är intelligent och har alltid haft lätt för sig i skolan. Han såg fram emot sjuan. Det skulle bli skola mer på riktigt.
Men efter de första dagarna var han nästan panikslagen. Kraven var högre, förflyttning mellan olika salar, mer att hålla reda på, rörigare och fler intryck. Tobias hade också svårt att förstå tonårskulturen och spelet mellan tjejer och killar, tyckte att de andra betedde sig barnsligt. När en av killarna tog en anteckningsbok av en tjej försökte Tobias hjälpa henne, men hon blev bara arg på Tobias. Han förstod ingenting.
Tobias förändrades. Det han fick utstå i skolan gav han utlopp för hemma. Han var arg och ledsen. Han anklagade mig för att ha förstört hans liv, sade att han inte ville leva mer, att vi inte kunde hjälpa honom och att hela världen var ond. Hans ilska blev allt värre. Han fick utbrott och slog sönder saker. Vi fick hela tiden behandla honom med silkesvantar
Till slut tog jag kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin, bup. Efter fyra månaders väntan fick vi träffa två kuratorer. De ansåg att Tobias borde utredas. Men väntetiden för utredning var lång. Barn med adhd, som är mer utåtagerande och stökiga, prioriterades. Aspergare som är lugnare och inte så jobbiga för omgivningen kom i andra hand. Till slut började vi fundera på att själva bekosta en utredning.
Det blev allt svårare att få Tobias att gå till skolan. En dag kom han hem och grät hejdlöst och sade att han aldrig mer ville gå dit. Jag stod på mig. Jag skrek åt honom och ville tvinga honom. Jag borde ha vetat bättre. Om skolan inte kan garantera ett barns trygghet ska det inte behöva gå dit. Men jag var själv utmattad och deprimerad av alla konflikter och problem. Till slut sade Tobias att han skulle gå men att han inte längre tog ansvar för vad som då skulle kunna hända.
Efteråt ringde jag till bup. Det var tur. De reagerade direkt, insåg faran att Tobias skulle kunna skada sig själv eller någon annan. Vi fick träffa en läkare som lyssnade. Han lovade oss en snabb utredning och skrev sedan ut ett sjukintyg så Tobias slapp gå tillbaka till skolan. Det var i slutet av terminen och det blev en ganska bra sommar.
Medan vi väntade på utredningen hade jag själv läst böcker och letat på nätet. Jag hade samlat på mig ett helt bibliotek och hade kunskaper som en professor om olika diagnoser. Därför blev vi inte förvånade.
Att få diagnosen kändes som en lättnad, en möjlighet till ökad förståelse. Samtidigt anklagade jag mig själv för att inte ha varit tillräckligt förstående tidigare. I dag känner jag ingen skuld.
Skolans råd var ofta att ställa högre krav på Tobias och inte hjälpa honom så mycket. Jag fick höra att problemen inte skulle ha varit så stora om inte vi curlat så mycket. I dag när vi vet att hans svårigheter inte berodde på ovilja eller lättja är jag glad att vi inte följde råden utan lät honom vila och koppla av.
Tobias har ändå haft tur på många sätt. Han har växt upp i en fungerande familj med stabila föräldrar, bott i samma hus, sluppit uppleva skilsmässa och utan ett yngre syskon som växt förbi utvecklingsmässigt.
Att ha ett barn med Aspergers syndrom innebär att man måste kämpa för att få hjälp. Hur det går beror mycket på vilka förutsättningar föräldrarna har. Hur ska exempelvis en ensamstående mamma, kanske med flera barn, hinna och orka?”