Vi försökte luta oss mot en lång förlustfri svit i tävlingssammanhang och intalade oss att England passar oss väl. Vi nickade gillande åt Erik Hamrén när han kastade in tre nya spelare i startelvan. Nu eller aldrig, vinna eller försvinna, alla ingredienser fanns där för en ny svensk klassiker.
Det hjälpte inte ändå. Det hjälpte inte för att Sverige inte längre är det där välorganiserade snålspelande landslaget. Men usch vad nära det var. Mitt i all besvikelse fick det här landslaget ändå en slags upprättelse.
Olof Mellbergs sammanbitna analys efter premiärförlusten mot Ukraina sa mycket om honom själv: ”De gjorde två mål, vi gjorde bara ett.” Och så gick han.
I går kväll lämnade han Olympiastadion i Kiev med en ny förlust att försöka smälta och det har han ju så förtvivlat svårt att göra. Mannen som hatar att förlora över allt annat kunde med sina båda mål ha blivit mannen som gav Sverige hopp om fortsatt spel i EM när allting såg nattsvart ut.
Jag hade unnat honom det i hans sista stora mästerskap.
I dag vaknar Olof Mellberg och de andra spelarna till ett stort ingenting. En betydelselös match mot Frankrike på tisdag, sedan börjar semestern.
Vi andra får se fram emot den första VM-kvalmatchen mot Kazakstan på Swedbank stadion i Malmö i september. Vägen mot Brasilien 2014 börjar ju i Malmö. Just nu darrar jag inte direkt av förväntan, men insatsen i går gav mig i alla fall tron tillbaka på det här landslaget.
Det var ett annat Sverige som klev ut på Olympiastadion den här kvällen. Mer beslutsamt, mer där än i öppningsmatchen mot Ukraina. Men det var som om det inte riktigt ville sig ändå i första halvlek.
Anders Svensson fångade upp bollar, men fick inte riktigt fram passningarna. Sebastian Larsson vann bollar, men hittade inte riktigt rätt med sina inlägg. Zlatan Ibrahimovic sög åt sig bollar, men fick inte riktigt till skotten. Johan Elmander jagade bollar, men hann inte riktigt fram.
Få saker är mer frustrerande än att se någonting som nästan fungerar. Detta nästan suger musten ur goda ambitioner och snart börjar paniken sprida sig. Du chansar och hoppas att det går vägen.
Men Roy Hodgsons England gjorde också det mesta rätt utan att imponera. Det behövdes inte, det var inget självändamål och har aldrig varit för mannen som tillhör de bästa av de bästa på att organisera fotbollslag. För Roy Hodgson är resultat allt.
Den förre MFF-tränaren fick med sig tre poäng till slut för att han är bäst på det Sverige brukade vara bäst på. Men det är Sveriges andra halvlek som får mig att längta efter mer.