Henrik Håkansson: ”A Forest Divided”
Lunds konsthall, t o m 2.9.
Det doftar trä inne i Lunds konsthall. Med brutal skönhet sträcker sig Henrik Håkanssons kluvna skog från golv till tak. Höga tallar från Veberöds ljung, uppryckta med rötterna och sågade itu. Numera inordnade i kulturens kretslopp, i flott samspel med Anshelms arkitektur. Men Håkansson är en av de få konstnärer som inte enbart låter naturen bli ett motiv eller material. Istället står hans arbete i en ovanligt direkt relation till växter och djur.
Konsten inte bara föreställer natur, utan består i hög grad av natur, och utspelar sig ofta även på naturens villkor. Det gäller rent fysiskt: här hänger dukar täckta med fågelskit, döda insekter, och mobiler med uppstoppade starar. Men också på ett sätt jag närmast vill karaktärisera som etiskt. Det finns en kompromisslöshet i hur Håkansson väljer att låta natur vara natur.
Helt krasst undviker han den romantik, symbolik eller mytologisering som ofta vidhäftar naturen i konsten; från Caspar David Friedrich till Joseph Beuys, Louise Bourgeois och Ai Weiwei. Likväl skriver han tydligt in sig en konsthistorisk tradition, med sina lekfulla referenser till 1900-talets modernister, däribland skulptören Alexander Calders eleganta mobiler och Jackson Pollocks actionmåleri.
Ända sedan Håkansson gick ut Konstfack i början av 1990-talet har hans arbete kretsat kring flora och fauna. Fortfarande förknippas han främst med sitt mest kontroversiella projekt: att spela discomusik för grodor. I experiment som ”Out There Stoned Immaculate (Hyla arborea)” inspelat i Fyledalen under 1990-talets mitt filmar han försök att med elektronisk trance techno förändra rytmen i de skånska lövgrodornas sång och lockläten. Ett bisarrt verk, utfört i ett humoristiskt och lätt hybrisartat försök att överföra mänskliga sedvänjor på djur – fast likväl baserat på noggranna fältobservationer. Men vad det framför allt handlade om, redan då, var människans påverkan på naturen.
Det är ett engagemang som med tiden fått en allt dovare ton. Tydligast uttryckt i den nyss färdigställda permanenta installationen ”The Reserve” i Wanås slottspark. 2 500 kvadratmeter vildvuxen bokskogspark, inhägnad av höga stängsel och för all framtid oåtkomlig för människan. Genast dras intresset till vad som sker därinne på naturens egna premisser, medan metallstängslet och den begränsade ytan talar om naturens kringskurna villkor.
De moraliska och ekologiska pekpinnarna är sällan besvärande i Håkanssons konst. Han är fältbiologen som blev konstnär, men som trädkramare är han oförutsägbar, både rå, subtil och subversiv.
Nu står hans skog här, vars tallar, fåglar och flugor sedan länge tystats. Möjligen är det för vackert, trots all fågelskit. En stark utställning är det definitivt.
Tallarna och stararna har ursprungligen avverkats respektive avlivats av naturvårds- och säkerhetsskäl. Till exempel kommer stararna från en flygplats i norra Italien.
Henrik Håkansson hänfaller inte åt någon naturromantik.