Cecilia Schwartz
doktor i italienska
Det har varit ett ovanligt italienskt bokår hittills i Sverige. De svenska förlagens tidigare ointresse för italiensk litteratur verkar vara på väg att bytas mot nyfikenhet.
Och det är helt rätt att satsa på italiensk litteratur nu, eftersom det i kölvattnet av Roberto Savianos bok “Gomorra” har framträtt en berättargeneration som ibland definieras som “neo-neorealistisk”. Industrin har gjort comeback och nyfattigdomens offer har fått en central plats i samtidslitteraturen. En bekant till mig gjorde den skarpsinniga iakttagelsen att Silvia Avallones hyllade debutroman “Stål” har samma kärleksfulla blick på arbetare som neorealisten Vasco Pratolini.
Till skillnad från autodidakten Pratolini, som skildrade det florentinska proletariatet efter andra världskriget, kan man konstatera att många av de “neo-neorealistiska” författarna – till exempel Valeria Parrella, Silvia Avallone, Nicola Lagioia och delvis Niccolò Ammaniti, för att nämna några av dem som nu finns på svenska – kommer från en solid medelklassbakgrund och har minst en universitetsexamen i botten. Att de ändå väljer att skildra en värld som sträcker sig utanför deras egna sociala sfär är lovvärt och när det är som bäst anar man en vrede över sakernas tillstånd i ett Italien som under Berlusconis tid blivit förytligat och förråat.
Men det finns också författare som trendkänsligt begagnar sig av svåra teman mer som en snygg accessoar. Kritikern Filippo La Porta, som noga följer händelseutvecklingen på den italienska litteraturscenen ondgör sig i en artikel i Corriere della Sera (15.6) över romaner som inte förmår att stilistiskt härbärgera den här allvarliga tematiken, vilket resulterar i att de prydliga boksidorna verkar helt oanfäktade av smärta. Det är litteratur som inte vill vara till besvär, menar La Porta, utan egentligen bara ger läsaren en stunds god underhållning på väluppfostrad och insmickrande prosa.
Den bästa neorealismen var vittneslitteratur, som exempelvis Primo Levis sakliga redogörelse för sina fasansfulla upplevelser i Auschwitz i ”Är detta en människa”. Jag tror att samma sak gäller i dag. Därför kan man bara hoppas att de svenska bokförlagens nyvunna vurm för Italien leder till att de snart låter översätta några italienskspråkiga prosaister med rötter i andra länder.
I det Italien som aldrig riktigt gjort upp med sin hänsynslösa framfart på Afrikas horn, i kolonialismens och fascismens namn, trycks nu allt fler böcker av andra generationens somalier och eritreaner, födda och uppvuxna i landet, men ändå aldrig accepterade som fullvärdiga medborgare.
I det Italien som för inte så länge sedan var en stor utvandrarnation, kan man allt oftare läsa självupplevda berättelser av människor som tagit sig in i landet illegalt efter mardrömsresor i gummibåt över ett stormigt Medelhav eller fastspända under en lastbil genom Iran. I dag är deras vittnesmål viktigare än någonsin.