Den första tanken som slår en när man tittar på damernas mångkampsfinal i gymnastik är: Hur vågar de?
Men det är väl som att föda barn. Det är värt det när man ser resultatet – i alla fall om man har ett OS-guld runt halsen.
Det har Gabrielle Douglas nu.
Hon fyller 17 år i december och har fått smeknamnet "Den flygande ekorren" efter att hennes lagkamrat Jordyn Wieber sett henne från läktaren när hon tränade i barr och tyckte att hon hade samma skepnad som en ekorre, men de flesta kallar henne för "Gabby" kort och gott.
Hela mångkampsfinalen är raffinerat upplagt.
De 24 som har tagit sig till individuell final efter lagtävlingen, där USA också vann guld, delas in i fyra grupper efter det resultatet.
Sedan går varje grupp runt till sin station med redskapen: hopp, barr, bom och fristående, och den totala summan räknas ihop.
Den bästa gruppen avslutar med bom och till sist det fristående programmet och det är så spännande som det kan bli.
Ryssland har aldrig vunnit ett individuellt guld (Sovjetunionen har däremot tagit sex) och med två grenar kvar har både Aliya Mustafina och Victoria Komova chans på guldet liksom de två amerikanskorna Gabrielle Douglas och Alexandra Raisman.
Ryskorna har kornblå dräkter och håret i tofs – amerikanskornas dräkter är cerise med silverinslag och de har knut.
Aliya Mustafina går fram och tar talk i sina händer, koncentrerar sig och hoppar upp på bommen.
Då händer det som inte får hända.
Hon tappar balansen och trillar av bommen nästan direkt.
Där rök guldet, men på det igen och upp på bommen.
Hon samlar ihop sig och genomför programmet, men det är kört.
Aliya Mustafina får en klapp på axeln av sin tränare och kan knappt hålla tårarna tillbaka medan hon lindar upp sina hårt lindade fötter.
En kameraman zoomar in en närbild på henne så alla i den fullsatta arenan ska se hur hon kämpar med tårarna. Det känns gräsligt och en del av en känner: låt henne vara i fred och samla sig, men samtidigt är det väldigt effektivt.
Vad vore gymnastik om vi inte fick hela registret av känslor – det ingår i paketet.
Gabrielle Douglas hoppar upp på bommen och sätter igång.
Aliya Mustafina tittar åt ett annat håll, men kan inte hålla sig och tittar lite ändå.
Så mycket träning, så mycket smärta, så mycket tid som hon har lagt ner på det här och nu är det enda som kan rädda guldet någon annans misstag.
Gabrielle Douglas gör inga misstag.
Det är hennes OS i år.
Hon känner det.
Publiken känner det.
Framför allt – konkurrenterna känner det.
Det mentala övertaget ligger hos "Gabby", som inte ens har gått ut skolan, men som står där i en OS-final med hela världens blickar mot sig på den där höga smala bommen.
Programmet är perfekt, liksom nedslaget, och hon strålar av lycka.
Det är kanske inte så konstigt att de kallar henne för "Den flygande ekorren". Det finns en energi och karisma hos den här gymnasten som man inte kan låta bli att tycka om.
Hennes leende går rakt in i hjärtat hos alla på läktaren och från det ögonblicket äger hon publiken.
Den främsta utmanaren, Victoria Komova, gör ett fantastiskt program i det sista fristående numret som är på mattan mitt i arenan.
Det blir höga poäng.
Kanske finns det ändå en chans?
Gabriella Douglas går fram och ställer sig i ena hörnet.
Väntar på att resultatet ska komma upp på tavlan, byter ett par ord med sin tränare Lian Chow innan hon sträcker på sig, tar ett djupt andetag och kör igång.
Hon ler under hela programmet.
Publiken klappar i takt till musiken och när hon avslutar i en pose har hon klarat det.
Guldet är hennes och hon rusar bort till ena kortsidan där de amerikanska fansen är samlade.
Samtidigt sitter Victoria Komova ihopkrupen på golvet med knäna uppdragna mot ansiktet.
Hon gråter så hon hulkar.
Hon har inte vunnit ett OS-silver utan förlorat ett guld.
Runt om i hallen går de andra 22 finalisterna som ingen ser. De som också har lagt ner så mycket tid, träning och smärta för att uppnå sin dröm.
Det gick inte den här gången.
Det släcks ner i hallen, prispallen bärs in och prinsessan Haya bint Al Hussein står redo för att förgylla ceremonin. Nationalsången spelas, Gabriella Douglas är tagen och Victoria Komova ser inte ut att vilja stå där över huvud taget.
Bronsmedaljören Aliya Mustafina, hon som föll från bommen, ser gladare ut och på ett par minuter är det hela över.
Lamporna tänds brutalt i hallen.
Det är över.