I det lilla tvåvåningshusets hall på den lugna villagatan i Hässleholm hänger ett citat av Mick Jagger: "Old habits die hard". Sedan en sax låg framme och tillfället infann sig en gång i sexårsåldern, fick Hannah Parnén vanan att skada sig själv.
Självskadebeteendet kom och gick under barndomen och tonåren, och varvades med ätstörningen som följde med från ungefär samma ålder. Men det var inte förrän hon flyttat hemifrån och lades in på psykakuten första gången i tjugoårsåldern som det eskalerade och blev regelbundet.
– Det är väldigt individuellt varför man skadar sig själv. En del gör det av självhat, för att bestraffa sig själv, andra gör det för att lindra akut ångest. I mitt fall blev det tvångsmässigt. Jag fick ångest av att tänka på att jag inte skulle skada mig, säger Hanna Parnén.
Sedan följde tio år av vård. Hannah var inlagd på flera olika ställen i omgångar, från början mest för sin ätstörning.
I början blev hon sämre. Det fanns alltid någon som hade värre problem, som vägde mindre. Tävlingsinstinkten vaknade av vetskapen att de som hade värst problem också fick mest hjälp och uppmärksamhet.
– Det tvingar patienterna att bli sjukare och sjukare. Det är ett väldigt ineffektivt sätt att ge vård.
När hennes självskadebeteende upptäcktes fick hon inte längre vara inskriven på ätstörningsenheten – man fick inte ha båda problemen. Och de som vårdade patienter med självskadebeteende tog inte emot patienter med ätstörningar.
– De menar att om du har en ätstörning så är din hjärna så undernärd att du inte kan ta till dig behandlingen mot självskadebeteende. Ju större vårdbehov jag hade, desto mindre hjälp kunde jag få.
Hon fick flytta hem till mamma. Hon och hennes man höll Hannah vid liv under det år det tog innan de hittade ett ställe där Hannah kunde få hjälp.
Hannah Parnéns många erfarenheter har lärt henne en del saker. Som att det inte är någon bra idé att ha gråvitsnuskiga väggar med tända lysrör dygnet runt i lokalerna där patienterna bor. Hennes intryck är att politikerna ibland inte vill att det ska vara för trevligt att vara inlagd, så att patienten blir motiverad att komma ut.
Eller att det kan vara avgörande för en patient att träffa på vårdpersonal som verkligen utstrålar genuint intresse för patienten som person. Och att det är viktigt att det finns alternativ. Personkemin måste stämma, och en och samma behandlingsmetod passar inte alla.
– Som patient är det väldigt svårt att få välja vilken vård man vill ha. Det hade varit bra om det erbjöds fler behandlingsmetoder.
Hon har också lärt sig att vård till stora delar går ut på att ta mediciner.
– När det var en medicin som inte funkade, så var lösningen att lägga till en annan. Till sist när det var som värst hade jag 16–17 olika preparat som jag tog varje dag.
Hon tror heller inte att det var vården som faktiskt fick henne att sluta med både ätstörningarna och självskadebeteendet. Ett par gången använder hon ordet "livsuppehållande" om vården, i väntan på vändningen.
Och den kom, för tre år sedan.
– Det som verkligen fick det att vända för mig var att jag fyllde 30. Jag kände "jag har inte haft ett stadigt jobb, jag hann inte läsa klart min utbildning för jag blev sjukskriven. Jag är trettio, jag har inte gjort någonting med mitt liv". Jag tänkte att så här kan jag inte hålla på.
Efter ett självmordsförsök slutade Hannah Parnén ta sina mediciner.
Sedan fick hon en kraftig infektion i ett sår som hon tillfogat sig själv. Behandlingen tog tid.
– Jag tänkte att detta är för jobbigt, varför håller jag på med det här? Jag fick mig verkligen en tankeställare. Det blev sista gången jag skadade mig.
Ätstörningarna var det svåraste och sista steget. Idag är hon frisk. Men hennes armar bär tydliga vittnesmål om åren när hon skakade sig själv. Hon är noga med att dölja dem vid vissa tillfällen, som när hon representerar Shedo, ätstörnings- och självskadeföreningen.
– Jag vill representera föreningen, inte en som varit sjuk. De ska lyssna på vad jag säger, inte titta på mina armar.