Det har inte alltid varit så. Norskans tidigare mer tillrättalagda singer/songwriter-framtoning kunde kännas ganska begränsande. Men senaste albumet "It All Starts With One" innebar att fokus flyttades från hennes gitarrspel till rytmerna och körerna, och live märks den förskjutningen ännu tydligare.
Med två trummisar, två keyboardister och Linnea Olsson på cello och ibland på bas kan Brun bygga upp mäktiga stämningar samtidigt som musiken får ett närmast betvingande groove. "Worship" är en av flera suggestiva sånger och keyboardisten Jennie Abrahamson kliver där in i handlingen med sådan beslutsamhet att man inte saknar José González, Bruns duettpartner på studioversionen av låten.
Ännu bättre är "Do You Remember". Med nästan bara slagverk och körsång framstår den svårt medryckande låten som uråldrig och futuristisk på samma gång och Ane Brun sjunger som en nyförälskad shaman.
De äldre låtar som får plats tycks noga utvalda för att passa ihop med de nya, som sju år gamla "Balloon Ranger". Som mest singer/songwriter-traditionell blir Brun i "Du gråter så store tåra", men eftersom låten framförs på hennes särpräglade Moldedialekt låter den ändå tämligen unik.
Ane Brun har hittat ett uttryck och en bandkonstellation som kan ta henne vidare till ännu större scener. Mot slutet av spelningen gör hon sin Arcade Fire-cover "Neighborhood #1 (Tunnels)" som hon även spelat in för välgörenhetsprojektet The Voice Project.
Som om Stortorgetkonserten inte varit nog sympatisk innan dess.