Det ser inte tillnärmelsevis lika illa ut som för några år sedan, då världsekonomin lamslogs av dramatiskt fallande efterfrågan och djupfrysta finansiella system. Men krisen är inte över. Återhämtningen mattas av.
Tillväxten i USA, världens största ekonomi, uppgick under årets andra kvartal till blodfattiga 0,4 procent. Storbritannien befinner sig i recession. Kina bromsar in.
Men läget är värst i eurozonen.
Om den globala ekonomin skulle drabbas av ännu en genomklappning liknande den 2008–2009 lär den utlösas i ett eller flera euroländer.
Skuldkrisen i euroområdet, med 17 av EU:s 27 medlemmar, utgör "den allvarligaste riskfaktorn för världsekonomin", konstaterar svenska SEB i sin senaste prognos. Eurozonens samlade BNP beräknas i år krympa med 0,4 procent för att nästa år växa med minimala 0,2 procent.
Grekland, på randen till social kollaps, tvingas i år genomlida ytterligare ett BNP-ras i storleksordningen 6 procent. Även i Spanien, Italien och Portugal faller produktionen i år och nästa år. Utan tillväxt blir det omöjligt för dessa länder i Sydeuropa att sanera sina ekonomier, vilket innebär fortsatt press på Europeiska centralbanken, ECB, och på allt mer motvilliga euroländer i Nordeuropa att bistå med kapitalinjektioner och nödlån.
Men också från Tyskland, Europas största och starkaste ekonomi, kommer oroande signaler. Landets tyngsta konjunkturbarometer, IFO-indexet, har fallit till sin lägsta nivå på över två år.
Därmed inställer sig en fråga av både ekonomiskt och politiskt intresse här hemma.
Hur kan det komma sig att Sverige har varit så motståndskraftigt?
Enligt onsdagens prognos från Konjunkturinstitutet, KI, var den svenska BNP-tillväxten under andra kvartalet i år 1,4 procent jämfört med föregående kvartal, klart bättre än i såväl eurozonen som i hela OECD-området. Men en avmattning märks också i Sverige, orsakad av bland annat en stark krona som dämpar exporten.
För helåret 2012 beräknas tillväxten stanna vid måttliga 1,3 procent följt av en svag uppgång till 1,8 procent 2013. Det är en mer pessimistisk bedömning än den som finansminister Anders Borg (M) nyligen presenterade, 1,6 respektive 2,7 procent, men tyder ändå på en bättre utveckling än på många andra håll.
Dessutom har Sverige utomordentligt solida statsfinanser jämfört med eurozonen. Den svenska offentliga bruttoskulden har sjunkit under 40 procent av BNP medan den har ökat till över 90 procent i eurozonen.
Smolket i glädjebägaren är en för svenska förhållanden hög arbetslöshet som enligt KI ökar till 7,9 procent nästa år medan regeringen tror att den minskar marginellt, från 7,6 till 7,5 procent. Regeringen ser också ett avsevärt större reformutrymme än KI för 2013 och valåret 2014.
I dessa diskrepanser speglas en växande nervositet inom den borgerliga alliansregeringen, som med rätta har kritiserats för överdriven försiktighet med stimulanser för att hålla sysselsättningen uppe, exempelvis investeringar i infrastruktur. Därav veckans regeringsbesked om en extra satsning på järnvägen med 55 miljarder kronor under tolv år.
Men även när det gäller arbetslösheten har Sverige sluppit relativt lindrigt undan: i hela eurozonen överstiger den 11 procent.
Svaret på frågan om varför Sverige klarar sig förhållandevis väl är, anser somliga, att vi valde att inte ansluta oss till euron.
Det finns förvisso en rad anledningar till att det, från ett nationellt perspektiv, framstår som en välgärning att det blev ett nej till euron i folkomröstningen 2003. Sverige har ett manöverutrymme som annars hade saknats och kan därigenom lindra effekterna av sin breda exponering mot eurozonen. Och att tillhöra en från början felkonstruerad valutaunion som uppvisar tendenser till fragmentisering är knappast ekonomiskt och politiskt optimalt.
Men den viktigaste förklaringen är att Sverige lärde sig viktiga läxor av den självförvållade krisen i början av 1990-talet, vilket både socialdemokratiska och borgerliga regeringar kan ta åt sig äran av. Detta framgår av en tänkvärd bok som publicerades tidigare i år och som inte fått riktigt den uppmärksamhet som den förtjänar: Varför går det bra för Sverige? Författarna, nationalekonomerna Andreas Bergh och Magnus Henrekson, inventerar här vad nyare forskning har att säga om förutsättningarna för ekonomisk utveckling.
Från slutet av 1960-talet och fram till 1990-talets början hade Sverige svagare tillväxt än jämförbara länder. Sedan 1994 har situationen varit den omvända: Sveriges tillväxt har varit högre än i EU och i OECD-området.
Bergh och Henrekson påpekar att forskningen visar att det i rika länder som Sverige råder ett negativt samband mellan den offentliga sektorns storlek och den ekonomiska tillväxten per capita: 10 procentenheters lägre offentlig BNP-andel innebär 0,5–1,0 procentenhets högre tillväxt. Därmed blir Sveriges transformation från skräckexempel till föredöme helt följdriktig: den offentliga utgiftskvoten är idag 10 procentenheter lägre än kring 1990 och skattekvoten har under samma period sjunkit från nästan 60 procent till cirka 45 procent.
Men det är inte enbart den offentliga sektorns omfattning och skatterna på framför allt arbete som påverkar tillväxtförutsättningarna. Modern forskning lyfter också fram betydelsen av ekonomisk frihet och öppenhet.
Sverige utmärker sig i den komparativa, eller jämförande, forskningen som ett av de västländer som på senare år har förändrats mest i liberal riktning i ekonomisk-politiskt avseende. Marknader har avreglerats, socialförsäkringar har reformerats och arbetsmarknaden har blivit lite mer flexibel. Det betyder inte att allt har fallit ut på bästa sätt, men den sammantagna effekten av den allmänna liberaliseringen av Sveriges ekonomiska liv har varit högre tillväxt.
Ett annat område som allt mer intresserar ekonomer och samhällsvetare är den sociala tilliten mellan medborgarna. Hög social tillit gynnar tillväxten, eftersom människor som litar på varandra har lättare att finna ömsesidigt gynnsamma lösningar. Sverige kännetecknas, framhåller Bergh och Henrekson, av "internationellt sett osedvanligt hög grad av social tillit". Drygt 60 procent av svenskarna uppger att de litar på andra; bland amerikanerna är andelen 40 procent.
Social tillit är en viktig faktor i en marknadsekonomi som bygger på fria avtal, men har också betydelse för den generella välfärden: alla blir motiverade att vara med och betala till gemensamma system om alla vid behov solidariskt omfattas av förmånerna. Detta torde vara en av förklaringarna till att Sverige har lyckats – och fortfarande lyckas – kombinera konkurrenskraft och god ekonomisk utveckling med omfattande välfärdsåtaganden.
Dåvarande statsministern Göran Persson, huvudansvarig för den statsfinansiella saneringen på 1990-talet, väckte uppmärksamhet när han vid S-kongressen 2007 deklarerade:
"Humlan flyger, och den svenska modellen flyger också trots att en del inte tror det."
Anspelningen på vad som brukar sägas om humlan – att den egentligen inte borde kunna flyga – var riktad mot dem som hävdar att välfärdsstaten är oförenlig med hög tillväxt. Sverige bevisar att det inte förhåller sig så, menade Persson.
Men i själva verket har Sveriges positiva utveckling efter 1990-talskrisen varit precis vad man kan förvänta sig av modern tillväxtforskning, betonar Bergh och Henrekson: minskad offentlig andel av ekonomin, lägre skattetryck och liberaliseringar har drivit på tillväxten. Och det förklarar i sin tur varför Sverige kan ha jämförelsevis ambitiösa välfärdsambitioner, en jämförelsevis stor offentlig sektor och ett jämförelsevis högt skattetryck utan att det hämmar tillväxt och konkurrenskraft.
Här någonstans skymtar ett möjligen utmanande svar på frågan om varför det går bra för Sverige:
Även smärtsamma kriser kan, i efterhand, leda till något gott.
Chocken på 1990-talet – fallande BNP tre år i rad, skenande underskott, 600 000 färre sysselsatta – tvingade fram en fundamental politisk insikt att om man vill ha resurser att fördela så måste de först skapas.
Andreas Berghs och Magnus Henreksons bok kan således läsas som ett slags vetenskapligt memento för statsminister Fredrik Reinfeldt (M) lika väl som för oppositionsledaren Stefan Löfven (S):
Rubba inte det samspel mellan en effektiv ekonomi och en effektiv välfärdssektor som får Sverige att flyta när stora delar av Europa sjunker.