På somliga vis stämmer det nog. Det är dock inte alltid negativt. Att skillnaden mellan att arbeta och att inte arbeta har ökat med jobbskatteavdragen har sina poänger.
Men nu måste regeringen tänka till.
Finansdepartementet har i en promemoria föreslagit att rutavdraget utökas med läxhjälp, både till grundskole- och gymnasieelever. Redan idag används rut till läxhjälp men via den tvivelaktiga omvägen ”barnpassning med pedagogisk inriktning”. Tanken är nu att staten ska lägga uppemot 30 miljoner kronor per år på rutläxhjälp.
Rutavdraget är bra. Läxhjälp är utmärkt.
Däremot är rutavdrag för läxhjälp helt fel väg att gå.
Igår möttes Ulrika Carlsson (C) och Rossana Dinamarca (V) i P1-morgon. Carlsson applåderade att fler familjer kan få hjälp med läxläsning via skattesubventioner. Dinamarca kallade det ”vidrigt” och ”snuskigt”.
Ordvalet kan diskuteras. Ändå har vänsterpartisten i princip rätt.
Här handlar det om något så grundläggande som varje barns rätt till en god utbildning, till en bra start i livet.
Alla har rätt att lyckas i skolan. Skolan ska – det kallas skolans kompensatoriska uppdrag – se till att barn oavsett bakgrund och oavsett tjocklek på föräldrarnas plånbok får en bra grundutbildning.
Det handlar inte om att alla ska komma lika långt i livet, utan att alla ska börja vid samma startlinje.
Då kan inte skattepengar läggas på att ge vissa elever, de med familjer som har pengar nog att köpa professionell läxhjälp, ett försprång.
Centerpartisten Carlsson säger att skolan naturligtvis ska hjälpa alla barn att nå sin fulla potential men att familjer sedan ska vara fria att fylla på med extra, statligt stödd läxläsning.
Så naivt.
Få skolor ger idag alla barn chansen att nå sin fulla potential. Alltför många elever når aldrig godkänt. Att då vilja lägga skattepengar på att ytterligare öka klyftorna håller inte.
Mer pengar bör satsas på att från grunden bygga en god allmän skola. Gärna med assistans av ideella krafter, som Stiftelsen Läxhjälpen och andra.
En god och likvärdig utbildning är en liberal grundsats.
Att centerpartister är ideologiskt vilsna är ingen nyhet. Intressantare är att fråga sig vart utbildningsministern – Folkpartiet liberalernas ledare – sprungit och gömt sig.
Jan Björklund älskar att tala om elitklasser i grundskolan och spetsforskning på universiteten. Han stormar mot ”en socialdemokratisk jantelag” som länge förhindrat elittänkande.
Och elitsatsningar behöver inte alls vara fel.
Men var är den liberale ledaren när ett annat av liberalismens ben ska stöttas – statens uppgift att ge alla barn så lika möjligheter det går? Så att även barn från mindre bemedlade hem kan bli spetsforskare.
Hittills har Björklund varit knäpptyst. Han tycks lämna försvaret av ”en skola för alla” till en vänsterpartist.
Alliansregeringen behöver hjälp att göra sin läxa. Sin liberala läxa.