– Om tio, femton år kommer folk se tillbaka på de här åren som speciella, säger Erica Elfström som är en av de drivande krafterna bakom Möllanantologin.
För staden förvandlas i takt med att den växer. Stadsdelarna runt centrum rustas upp, hyrorna höjs, nya köpstarka grupper flyttar in och nya affärsverksamheter slår upp sina portar. Det kallas gentrifiering och stadsdelen Möllevången är just nu inne i den förändringsprocessen. Många öppnar sina armar och ser med glädje på hur husen rustas och de små ölhaken försvinner. Gatorna blir i de flesta fall tryggare. Kriminaliteten försvinner till något mörkare hörn. Men filmkollektivet Råfilm ser något annat. De ser ett Möllan som förlorar sin karaktär då stora företag flyttar in och likriktar utbudet och de som förut haft möjlighet att utöva sin kulturverksamhet i billiga lokaler trängs undan.
För två och ett halvt år sedan började filmkollektivet prata om Möllan i den kontexten. De kände instinktivt hur individualismen och kapitalet urholkade den speciella kollektivism som fanns och finns bland Möllans kulturarbetare.
– Vi kände att det var viktigt att dokumentera den här tiden innan den är förbi. Om tio femton år tror jag Möllan drivs av helt andra krafter, säger Erica Elfström.
– Vi vill inte att folk ska glömma att det kollektiva är något väldigt fint. Att det stärker människor. Våra filmer är en kommentar till det individualiserade samhället.
Möllanantologin består av tio korta dokumentärfilmer och utspelar sig i tio olika kulturverksamheter runt Möllan. Filmerna tar språng i den kollektiva processen, i berättelsen om samarbete mellan människor.
– Jag tror att de som utövar kultur på Möllan har varit måna om att behålla stadsdelens rykte som kreativt och öppensinnigt. Här har det inte spelat någon roll om du tjänat pengar eller inte. Det har gjort Möllan speciellt och skapat en underdogkänsla som svetsat samman folk, säger Tommy Boije.
Målet med filmskapandet varierar inom kollektivet. Vissa har som mål att jobba med film professionellt medan andra ser det som något de gör på sidan av. Ibland uppstår diskussioner om huruvida man ska anpassa sig till den etablerade filmindustrin eller inte. Enligt Erica Elfström finns det en ganska klar mall för hur en film som vill ha stöd måste se ut och det kan vara en faktor som ibland hämmar det kreativa arbetet. I och med antologin har formatet på kortfilmerna diskuterats mycket. Några inom kollektivet ville anpassa filmerna efter en standard-kortfilmslängd och frågan som låg i luften var hela tiden ”Vill vi göra det här på ett fritt sätt eller vill vi förhålla oss till branschen?”
– Det är något som alla konstnärer måste ta ställning till och deala med hela tiden. Det är en pågående diskussion som är jätteviktig. För vad är det egentligen som betyder något? Att det som ska sägas får sägas eller att filmerna ska passa in i SVT:s tablåer? säger Erica Elfström.
Möllanantologin är kärleksförklaringar till ett Möllan så som Råfilm känner det. Medlemmarna har valt att gräva där de står och gör inget anspråk på att vara breda i sin spegelbild.
– Vi ser det som pusselbitar och vi har lagt tio stycken nu. Vi uppmanar filmare och alla andra att bidra med sina bilder av Möllan. Vårt mål är att samla in 50 filmer inom de kommande åren, säger Tommy Boije.
Samtidigt som Råfilm kritiserar gentrifieringen av Möllan genomsyras deras filmer av en viss självkritik. För gentrifiering är en mycket komplicerad kaka som de flesta både vill ha och äta upp.
– Vi är en del av förvandlingen, säger Erica Elfström. Vi har flyttat hit som alla andra, lockade av Möllan-bilden. Och visst dricker vi en latte ibland. Men hur det än är så måste man lyfta diskussionen. För gör man inte det låter man bara saker hända och då dyker Subway upp i hörnet en dag. Man måste vara medveten om att sådana saker inte bara händer utan att de är planerade och att det finns en stark taktik och kommersiell kraft bakom det.