Centralbanker på båda sidor om Atlanten vidtog särskilda penningpolitiska åtgärder i september.
I USA kom Federal Reserve med sin tredje omgång av kvantitativa lättnader, och Europeiska centralbanken, ECB, meddelade att den i obegränsad omfattning ska köpa upp eurozonens krisländers statsobligationer med kort löptid.
Marknaden reagerade med jubel och i USA steg aktiekurserna till de nivåer de hade före recessionen.
På annat håll, speciellt inom den politiska högern, uttrycktes oro för att de penningpolitiska åtgärderna skulle ge bränsle åt inflation och uppmuntra till statligt slöseri.
Det finns varken fog för kritikernas farhågor eller för optimisternas eufori. Med så mycket underutnyttjad produktionskapacitet som idag, och för ögonblicket dystra utsikter för ekonomin, är risken för allvarlig inflation minimal.
Trots det finns det i Federal Reserves och ECB:s åtgärder tre budskap som borde ha gett anledning till eftertanke på marknaden.
Federal Reserves och ECB:s tidigare ingripanden har inte fungerat. De stora centralbankerna har stor del i att krisen uppstod, men deras förmåga att reparera sina misstag är begränsad.
Federal Reserve antydde genom sitt tillkännagivande att räntenivåerna skulle hållas på extremt låga nivåer till och med 2015, att den amerikanska centralbanken inte väntade sig någon nära förestående återhämtning. Det borde vara en varning för Europeiska unionen vars ekonomi är mycket svagare än USA:s.
De båda centralbankerna sade att full sysselsättning inte är något som snabbt återställs av marknaderna utan stimulans. Detta borde vara svar nog till dem i Europa och USA som efterfrågar motsatsen: mer åtstramning.
Den stimulans som behövs – på båda sidor Atlanten – är finanspolitisk. Penningpolitik har visat sig vara ineffektivt, och det är inte sannolikt att mer av den varan leder till hållbar tillväxt.
I traditionella ekonomiska modeller leder ökad likviditet till större utlåning, framför allt till investerare och ibland till konsumenter, vilket i sin tur leder till ökad efterfrågan och sysselsättning. Men så är det inte i fallet Spanien, där mycket pengar har försvunnit, och fortfarande försvinner, från bankerna, medan EU sysselsätter sig med frågan hur ett gemensamt banksystem ska förverkligas.
Att enbart tillföra likviditet samtidigt som vanlig åtstramningspolitik tillämpas räcker inte för att sätta fart på Spaniens ekonomi.
Också i USA har mindre banker som till stor del finansierar små och medelstora företag nästan åsidosatts. Regeringen, såväl under George W Bush som under Barack Obama, avsatte hundratals miljarder dollar till att stötta storbankerna och lät samtidigt hundratals synnerligen viktiga små långivare gå omkull.
Men utlåning skulle möta hinder även om bankerna gick bättre. Små företag är trots allt beroende av lån mot säkerhet, och värdet på fastigheter, den vanligaste formen av säkerhet, är fortfarande en tredjedel lägre än det var före krisen.
Med tanke på överskottet på fastighetsmarknaden betyder lägre räntor dessutom lite för att fastighetspriserna ska återställas och de medverkar än mind-re till ytterligare en konsumtionsbubbla.
De flesta rika människor vet att tillfälliga åtgärder bara resulterar i en hastig uppgång för aktiekurserna, knappast tillräcklig för en köpfest. Dessutom gör rapporter gällande att få av vinsterna med en långfristig ränta når husägarna. Det ser ut som om det är bankerna som vinner mest. Många av dem som vill omsätta sina inteckningslån kan ändå inte göra det, eftersom de är skyldiga mer än egendomen är värd.
Under andra omständigheter skulle USA gagnas av en svagare växelkurs som är följden av lägre räntor. Men med lägre räntor i Europa och global nedgång blir vinsterna troligen små.
Det finns en oro för att ny likviditet ska få värre konsekvenser än så, till exempel en råvaruboom som i stort sett får effekten av en skatt för amerikanska och europeiska konsumenter. För äldre människor, som var försiktiga och hade sina pengar i statsobligationer, blir avkastningen sämre vilket leder till att deras konsumtion minskar.
Låga räntor uppmuntrar företag som gör investeringar att satsa på realkapital, som helautomatiserade maskiner. Därigenom blir det få nya jobb när återhämtningen kommer. Kort sagt: vinsterna är i bästa fall små.
I Europa är förutsättningarna för att penningpolitiska åtgärder ska lyckas större, men också här finns en liknande risk för att det ska bli värre. ECB villkorade uppköpen av statsobligationer i syfte att dämpa oron för slöseri med statliga medel. Men om dessa villkor får åtstramande effekt, och inte åtföljs av betydande tillväxtskapande åtgärder, liknar de mer åderlåtning: patienten måste löpa risk att dö innan rätt medicinering sätts in.
Rädslan för att förlora sin ekonomiska självständighet gör att regeringar drar sig för att be ECB om hjälp, och det är bara om de gör det som en verklig effekt uppnås.
Det finns ytterligare en risk när det gäller Europa. Om ECB inriktar sig för mycket på inflation medan Federal Reserve försöker stimulera USA:s ekonomi kommer ränteskillnader att leda till en starkare euro (åtminstone starkare än den annars skulle vara). Därigenom undermineras Europas konkurrenskraft och tillväxtutsikter.
Både för Europa och för USA är faran nu att politiker och marknader tror att penningpolitik kan blåsa liv i ekonomin. Som det är nu verkar penningpolitiken tyvärr huvudsakligen genom att störa åtgärder som verkligen skulle stimulera tillväxt, till exempel en expansiv finanspolitik och reformer inom finanssektorn som får i gång utlåningen.
Konjunkturnedgången, som redan varat ett halvt decennium, kommer inte att upphöra i en nära liggande framtid. I ett nötskal är det vad Federal Reserve och ECB säger. Ju förr våra ledare tillstår det, desto bättre.
Joseph E Stiglitz
Översättning: Ingrid H Fredriksson