Det är långt från Reykjavik till Aten, närmare bestämt 4 154 kilometer. Ändå har Island och Grekland en del gemensamt: båda har turism som viktig inkomstkälla och båda har drabbats av allvarliga ekonomiska kriser på senare år. Men där upphör likheterna. För medan Greklandskrisen fortsätter att fördjupas har den isländska ekonomin återhämtat sig förvånansvärt väl.
Har Island något att lära Grekland?
I vilket fall har den isländska krisen haft drag av ett grekiskt drama.
Hybris
Storleken gör den svår att undgå för dem som flanerar i centrum, solen ger smaragdlyster åt fasadens glas. Den står vid hamnen som buteljgrönt monument över en tid och ambition som flytt, Harpa Concert Hall, en arkitektonisk dröm och ekonomisk mardröm.
Reykjaviks storslagna konserthus började byggas 2007 på uppdrag av finansmannen Björgólfur Gudmundsson. Tanken var att skapa ett kulturcentrum som matchade landets nyvunna rikedom.
Inom loppet av några år blev Island – med sina 320 000 invånare – ett av världens rikaste länder i förhållande till befolkningens storlek. Banksektorn växte i rasande fart kring mitten av förra decenniet. I spetsen för expansionen gick storbankerna Kauphting, Glitnir och Landsbanki, den sistnämnda Gudmundssons skötebarn.
Innan finansäventyret var över hade bankerna växt sig tio gånger större än landets BNP. Folket deltog i köpfesten så att en bostads- och konsumtionsbubbla blåstes upp. Valutan var tydligt övervärderad och bytesbalansunderskottet stort.
Det saknades alltså inte varningssignaler, men det var under en tid då de var långt mindre synliga än vid en tillbakablick. Västvärlden hade vant sig vid billiga krediter, de ödesdigra subprimelånen sågs ännu som en god idé. Om islänningarna borde ha sett vad som var på väg att hända, så var de långtifrån ensamma om att ha en blind fläck.
"Kreditvärderingsinstituten gav de isländska bankerna väldigt höga betyg", påminner Ólafur Isleifsson, ekonomiprofessor vid universitetet i Reykjavik.
Peripeti
När den globala finanskrisen kom hösten 2008 var Island ett av de länder som drabbades allra värst. Landets banker förlorade motsvarande 564 323 500 000 svenska kronor. Bygget av Harpa avstannade tvärt. Gudmundsson blev bankrutt, hela banksektorn likaså.
Till skillnad från i andra krisländer gick staten inte i god för bankernas skulder. Deras finansiärer fick ta en stor del av smällen. Därmed inte sagt att islänningarna kom lindrigt undan.
Centralbanken, Sedlabanki, nödgades låta kronkursen flyta. Eller snarare sjunka: den isländska kronans värde halverades. Samtidigt stod villaägare med allt dyrare lån i utländsk valuta på hus med fallande marknadspriser. Aktieägare såg sina tillgångar bli värdelösa och många islänningar miste sina jobb.
"Det slog som en ekonomisk atombomb", säger Isleifsson.
Vi samtalar om krisförloppet över svart kaffe vid ett hörnbord på gemytliga Café Paris. Valet av intervjuplats var ingen tillfällighet, förklarar han och gestikulerar med handen. På ena sidan om oss ligger Landsbankis huvudkontor, på andra sidan finns alltinget och torget där stora demonstrationer ägt rum mot beslutsfattarna som banade väg för kraschen.
Protesterna kulminerade i januari 2009. Isleifsson var då själv bland de tusentals demonstranterna. De krävde att de ansvariga skulle avgå. Så blev det också, men misstron mot makthavare lever kvar sedan finanskollapsen.
"Det var också en förtroendekollaps", menar han.
Andra jag möter i staden beskriver på liknande vis hur en inledande folklig chock övergick i ilska. Och hur många fortfarande är arga även om känslorna blivit mindre tydliga under de år som gått.
"Vi pratar om det mindre och mindre. Vi tycker inte om att fastna i det förgångna", säger Reykjavikbon Katrin halvt på språng.
Katharsis
Tvärs över gatan från Harpa ligger Sedlabanki. Vicedirektör Arnór Sighvatsson tar emot i ett mötesrum med panoramavy över havet. Molntäcket spricker upp och han börjar med solen i ryggen beskriva hur den isländska ekonomin ser ut idag.
"Vi är nu på andra året av ganska stabil tillväxt", konstaterar han. BNP växte med 2,5 procent i fjol och väntas växa med 3 procent i år. Arbetslösheten har börjat minska och inflationen, som toppade på 18 procent, ligger nu på 4,3 procent.
Vägen till återhämtning har dock inte varit rak.
Kort efter krisutbrottet inleddes ett återhämtningsprogram i Internationella valutafondens regi. I analyser i medierna har det gjorts många kopplingar mellan Islands återhämtning och programmets kontroversiella drag.
"Island bröt mot alla regler, och där går det inte så illa", skrev ekonomipristagaren Paul Krugman i The New York Times i somras.
Som Sighvatsson påpekar är det en slarvig slutsats.
"Huvudsakligen, vilket det kanske bortses från i medierna ibland, var det här ett väldigt konventionellt program. Det innehöll många budgetåtstramningar och relativt strikt penningpolitik."
De okonventionella dragen var snarare tvungna än valda. Bankerna fick falla i brist på ekonomiska muskler att rädda dem. Valutan fick sjunka i värde eftersom den var omöjlig att försvara. Valutaregleringarna infördes för att undvika inhemskt ekonomiskt kaos ...
Lägg därtill att islänningarna fått ansenlig ekonomisk draghjälp från två faktorer som de inte kunnat styra över:
Den för fiskeinkomsterna viktiga makrillen har dragit sig längre norrut. Och vulkanen Eyjafjallajökulls utbrott 2010 fick – då askmolnen skingrats – rekordmånga turister att söka sig till landet.
I en tid då skuldkrisen splittrar Europa och inte ens finansminister Anders Borg (M) tror att Grekland blir kvar i euron ligger det nära till hands att söka efter ett universellt krishanteringsrecept. Men det finns inte i Reykjavik.
Hur saken än vänds och vrids är det svårt, om ens meningsfullt, att dra några allmängiltiga slutsatser av hur Island hanterat sin kris.
Dels för att ekonomin är så liten.
"En av Islands största tillgångar är dess lilla storlek", säger Sighvatsson.
Dels för att det isländska fallet är så pass ekonomiskt unikt. Det enda Sedlabanki vill betona för andra länder är vikten av att hålla statsfinanserna i balans.
När jag lämnar Sedlabanki ligger molnen åter täta. Harpas fasad får en mörkare grön ton. Byggnaden färdigställdes så småningom av staten. Regeringen menar att Harpa bör ses som en symbol för ett land som har lagt det förgångna bakom sig, vilket flera jag talar med redan verkar ha gjort.
"Fantastiskt – så länge turisterna fortsätter att komma", svarar Skarpi, som jag träffar i en souvenirbutik, på frågan hur han tror att Island kommer att utvecklas framöver. Visst jobbar han i besöksnäringen, men praktiskt taget alla i staden jag ber om en framtidsbild målar i ljusa nyanser.
Det är, som sagt, långt till Aten.