Återvinningstakten ökar i Hollywood. Efter tio år och tre ”Spider-Man”-filmer dras hela superhjältesagan om från början, med andra skådespelare. Det är bara att börja vänja sig vid denna typ av idissling – ”reboot”, som det kallas. Filmindustrin är fegare än någonsin. Säkra kort krängs till högre biljettpris, tack vare 3D.
Samtidigt finns det en viss smittande entusiasm när ett nytt filmteam tar sig an ursprungshistorien om Spider-Man, alias Peter Parker. Det är en uppgift som förpliktigar. Serietidningsförlaget Marvels flaggskeppsfigur har en starkare ställning i den amerikanska folksjälen än kanske någon annan superhjälte, Stålmannen inkluderad.
Den slängigt gänglige britten Andrew Garfield ersätter Tobey Maguire i titelrollen. Garfield är ett inspirerat val, en skådespelare med en speciell nervig karisma. Han känns predestinerad för viktigare saker än att springa runt i trikåer, men fungerar perfekt i rollen. Garfield är tillräckligt valpig, trots sina 28 år, för att passera som sjuttonårig high school-student.
Inspirerat är också att kalla in regissören Mark Webb, känd för den rappa romantiska dramakomedin ”500 Days of Summer”. Webbs eleganta avtryck är tydligt i de mer känslosamma scenerna, framför allt i mötena mellan Peter Parker och kärleksintresset Gwen Stacy (en vass Emma Stone).
Tonårssåpan som Stan Lee och Steve Ditko skapade i början av 1960-talet tål att pimpas om för nya generationer. Det är en klassisk historia om hjärta och smärta, liv och död. Den föräldralöse nördige pojken som får revansch på mobbarna. Hans eviga sökande efter en fadersfigur. Den första kärleken och pubertetens fysiska våndor – de spindelmutationer som Peter Parker genomgår ger resonans i alla tonåringar.
Supersmockorna varvas med en hög dos vardagsrealism. Om hjältarna i ”The Avengers” – årets andra stora Marvel-film – slåss mot halvgudar och rymdarméer har Spider-Man mer brännande uppgifter. När han tvålat till en superskurk på en bakgata i New York måste han komma ihåg att köpa ekologiska ägg till moster May, som oroligt sitter och väntar i villan i Queens.
”The Amazing Spider-Man” ger en ny twist på ursprungsberättelsen. Peter Parkers historia länkas till Dr Jekyll & Mr Hyde-figuren Dr Connor (Rhys Ifans). Genetikforskaren Dr Connor framstår först som en tänkbar fadersfigur åt Peter Parker, men förvandlas snart till ödleskurken Lizard som röjer runt som en mini-Godzilla i New York.
Dr Connor/Lizard har mutationen och utanförskapet gemensamt med hjälten. Men kopplingen slarvas bort, som så mycket annat, när filmen går in i den sista akten. ”The Amazing Spider-Man” lider av samma problem som många nutida blockbusters: en utdragen och ospännande datoranimerad actionfinal som mer påminner om tv-spel än film. Bara om några år kommer dessa scener att kännas spindelvävsdraperade. Men då har serien säkert startat om igen i, tja, 4D.