Som Paul Verhoevens version från 1990. Fast utan en tripp till Mars. Utan självironi (nix ”Consider this a divorce”). Och utan kitschiga effekter.

I stället en gravallvarlig mix av scenografin i ”Blade Runner” med den hårdföra actionintrigen i Bournefilmerna. Närmare Philip K Dicks novell ”We Can Remember It For You Wholesale” om fabriksarbetaren Quaid i en framtid ödelagd av krig och miljöförstöring som plötsligt blir centralfiguren i en gigantisk konspiration. Men temperamentet, de psykologiska labyrinterna, personligheterna saknas.

Ta Colin Farrells slätstrukna huvudperson. När han vaknar upp som superagent blir han fena på närstrid, kan hoppa från flera våningar utan att bryta benen, hittar alla kluriga ledtrådarna som leder honom rätt och återfinner sitt hjärtas älskade.

Ändå avspeglas inte mycket i skådespelarens nuna eller kroppsspråk – varken lidande, hat, kamplusta eller passion. Han lunkar vidare med samma ledsna-hund-uppsyn som tidigare, också tidigare filmer. Till slut ror han hem såväl megababen som halva skrotplaneten medan han skakar av sig alla trauman, krosskador, kulhål och skärsår som om de vore flugor. Till skillnad från Bourne förlorar han inget, lider aldrig på allvar, krisar högst för en flyktig sekund.

Kvinnorna är kanske än mer strömlinjeformade. Kate Beckinsale är en sexig terminatorbrud med nyfönat hår och figursydda kläder. Som hon också är i maken Len Wisemans ”Underworld”-serie. Jessica Biel är den oglamorösa men empatiska och trofasta helylleflickan.

Det ser helt enkelt ut som ett standardiserat actionformulär. Lägger man sedan till parkourinspirerade jakter till fots, jakter i svävarbilar (tänk ”Minority Report”) och huvudpersonernas sista-minuten-flykt från megaexplosionen i finalen är alla obligatoriska fält ikryssade. Som sagt, inte dåligt men heller inte i närheten av klassikerstatus. Okej som ögongodis till popcornsnaskande. Och ljusår från Philip K Dicks uppslitande, hallucinatoriska framtidsvisioner.