För några år sedan kom Florian Henckel von Donnersmarcks lysande DDR-skildring ”De andras liv”, om tillvaron för ett intellektuellt, strikt övervakat Berlinpar i mitten på 80-talet. Regissören Christian Petzold lockar delvis fram likartade stämningar men nu i en liten stad i Mecklenburg, dit läkaren Barbara (Nina Hoss) förvisats från en betydligt bättre position i Berlin sedan hon nekats utresetillstånd ur landet för att förenas med sin partner i Väst.
I stället förbereder hon en flykt som planeras av honom.
”De andras liv” utmärks både av thrillerns spänningsmoment och även individernas påverkan av förtrycket. Christian Petzold och medmanusförfattaren Harun Farocki intresserar sig främst för vad som rör sig i Barbaras inre även om den yttre dramatiken inte saknas. Nina Hoss belönades med en Silverbjörn vid Berlinfestivalen tidigare i år för sitt ytterst väl utvecklade, psykologiskt djuplodande och komplexa porträtt av en kvinna som regelbundet utsätts för kränkningar, då myndigheterna kvällstid dyker upp och går igenom hennes torftiga lägenhet plus den förnedrande kroppsliga visitationen. Samtidigt öppnas långsamt hennes sinnen dels för ett par svårt utsatta patienter, dels för kollegan André (Ronald Zehrfeld), mannen som också har till uppgift att rapportera om henne. Eller har han inte det? Zehrfeld påminner oftast som en stor snäll nallebjörn men blixtrar till i vissa ögonblick. Hoss gestaltning bär en stor del av filmen men samtliga biroller är skarpt utmejslade.
”Barbara” är en mångbottnad film. Här finns flera olika lager att dra i mitt i den alldagliga, minutiöst väl återskapade, östtyska 80-talsatmosfären. Ett skikt rör analysen av en Rembrandttavla, ett annat en läkarberättelse i en bok av Turgenjev och ytterligare ett Mark Twains ”Huckleberry Finns äventyr” som Barbara läser för en patient med bland annat synproblem. Att se och rätt tolka tillvaron blir ett av filmens underliggande motiv.
Petzold berättar linjerät med precist genomtänkta bildkompositioner, där sjukhusets korridorer, Barbaras lägenhet och inte minst hennes återkommande cykelturer i blåsten utgör en slags ramstruktur. Ljudbilden är utsökt med ytterst sparsam musik medan däremot naturen, inte minst olika fågelläten, ständigt gör sig påmind.
Under ett kärleksmöte med mannen på besök från Väst, säger han att Barbara inte behöver arbeta mer när hon kommer över på andra sidan. Han tjänar tillräckligt för dem båda. Det är en nyckelreplik som omedvetet påverkar hennes syn på sitt liv och ansvar mot andra människor, inte minst patienterna.
”Barbara” gestaltar kontroll- och övervakningssamhällets fasor och individens ofrihet men lyckas samtidigt komplicera bilden av en propagandistisk, förenklad syn på DDR-tillvaron. På så vis når Christian Petzold djupare än den mer rafflande ”De andras liv”. Den som dessutom har läst Uwe Tellkamps storslagna familjekrönika ”Tornet” känner igen åtskilliga frågeställningar.