LUND. Att synskadade är utsatta i trafiken kan professor Agneta Ståhl i Lund
slå fast. Hon har forskat inom området ett antal år och dessutom själv
provat att vara blind.
– Under en utbildning var vi mörklagda med mask i tre dagar. Det var en
hisnande upplevelse. Vi gick i miljöer jag rört mig i trettio år, men jag
upptäckte detaljer jag aldrig sett förut, säger hon.
Den som inte ser behöver förstå omgivningen på andra sätt. I bullriga miljöer
kan hörseln vara till mindre nytta, och känseln – taktil information – blir
extra viktig.
Utomhus finns naturliga så kallade ledytor, i form av husväggar eller kanter
mellan exempelvis en asfaltbana och en gräsmatta. Det kan också byggas
konstgjorda ledytor, som de vågiga stenplattor som syns längs trottoarer och
gångstråk.
Plattorna kallas sinusplattor. Tanken är att en blind ska kunna följa dem
genom att känna vågmönstret med sin käpp, men höjden och utformningen på
plattornas spår är viktigt, likaså hur de lagts på plats.
– Ledytor ska ge en mjuk vågrörelse i handen när personen drar käppen över
dem. Det är viktigt att inte fastna, säger Agneta Ståhl.
Fastna ska man istället göra i kupolplattor. De markerar fara, exempelvis vid
övergångsställen. Också här är höjden på de små cirklarna, kupolerna,
viktig. Det rör sig om millimetrar.
– Men det handlar inte bara om själva ytan på ledytan, utan det omgivande
materialet måste också vara slätt. Det går inte att lägga gatsten vid sidan
om. För ögat är det tydligt, men det ger samma känsla i handen för en blind.
De gröna stolpar som kan synas vid övergångsställen, så kallade pollare, är
ett annat exempel på vägledning. Den uppmärksamme vet att pollare och
trafikljusens knapplådor även kan tala om hur gatan ser ut, med sina
inpräglade symboler.
Bra trafikmiljöer för synskadade är enhetliga. Det behöver inte vara samma typ
av sten i alla plattor, men informationen måste kunna tolkas på samma sätt.
– Kommunerna har ofta byggt efter eget förnuft. Mycket har blivit bra, men en
del har inte alls blivit bra, säger Mai Almén, som arbetar som expert i
Agneta Ståhls forskargrupp.
Till exempel finns pollare i Lund som ger ifrån sig ett tickande ljud för att
leda synskadade.
– Det blev problem för några som var på besök från en annan kommun. De trodde
att det var en trafiksignal, eftersom ljudet är likartat, och stannade och
väntande på att det skulle bli grönt, säger Mai Almén.
Ambitionen är att föra in kunskapen i Vägverkets riktlinjer om hur gator ska
utformas. Agneta Ståhl, som arbetat med forskning inom samhälle och trafik
sedan 1978, förklarar att det också pågår ett arbete för att skapa en
internationell standard för taktila ytor.