”Jag glömmer dig aldrig, Snowy”

Vindrutan är krossad, bagageutrymmet intryckt och ovanför oss steker solen från en molnfri himmel.

För en minut sedan var jag och min kompis på väg genom Botswanas huvudstad i vår hyrbil. Nu vet jag inte längre var vi är.

Bilen som körde på oss har börjat läcka bensin och jag har skyndat bort från den.

Jag sitter på en refug i Gaborone. 900 mil hemifrån.

Min kompis har sinnesnärvaro nog att prata med polisen. Jag svettas och fryser på samma gång. Jag ser henne hoppa in i en polisbil och jag i en ambulans.

”Vi kan gå och stå. Vi klarade oss”, tänker jag.

Ambulanspersonalen undrar om jag vill till sjukhus, men jag är ju inte skadad. Bara törstig och blek. Någonstans förstår jag att jag är i chock. För inget är sig likt inom mig.

Jag åker ambulans till hotellet och möts av hotellföreståndaren som inte gillar det han ser, men han hinner inte hjälpa mig. I stället ringer han efter sin svärfar.

”Drick det här. Snart kommer Snowy och kör dig till sjukhuset.”

Han sträcker fram en kopp rykande rooibos-te med mycket socker. Jag dricker lydigt, men det smakar förskräckligt.

Snowy är en kortväxt, lite knubbig farbror i sextioårsåldern. Han ser snäll ut och kör en grå Volvo S40. Han småpratar i bilen. Jag känner honom inte, men känner direkt att han vill mig väl.

Väntan blir lång i det fullsatta väntrummet.

Snowy tar min hand och det känns inte det minsta obekvämt. Vi kunde varit far och dotter som väntar på en läkare. Kanske tror många att vi är det.

”Oroa dig inte. Jag har också krockat. Jag vet hur det känns, men du kommer att bli okej”, säger han.

Chocken släpper.

Tårarna forsar fram utan hejd.

Sedan svär jag på svenska. Och ursäktar mig på engelska.

Jag förklarar att jag får inte dö. Vi är redan en hårt prövad familj.

Snowy nickar, räcker mig sin näsduk och säger att han förstår. För två år sedan tynade hans fru bort i cancer och sedan dess har hans liv blivit tomt och ensamt.

”Hade de inte ringt från hotellet hade jag inte vetat vad jag skulle göra. Jag hade haft ännu en långtråkig lördag på min veranda.”

Han berättar kärleksfullt om den sista tiden med hustrun. Nu har han inte ens en grav att gå till, säger han. Askan står i en urna på bokhyllan – hennes sista vilja var att begravas i det forna hemlandet Zimbabwe.

Och det är en omöjlighet just nu. Snowy vet inte om han någonsin kan uppfylla hennes önskan.

Nu gråter jag av hans historia. Hans näsduk är blöt. Själv torkar han diskret bort tårarna med baksidan av handen.

Läkaren ropar. Han trycker på min nacke, skriver ut smärtstillande och säger att jag kommer att klara mig utan men. Jag tror inte ett ord av vad han säger, men jag orkar inte ta strid.

Vi hoppar in i Snowys bil igen.

”Du kör en svensk bil”, säger jag uppskattande.

Han ler.

”Jag väntade på att du skulle säga det. Jag tänkte att när hon upptäcker det då är hon på bättringsvägen.”

Vi skrattar.

Han skjutsar mig tillbaka till hotellet, och bjuder direkt in till middag samma kväll.

En hemsk bilolycka i främmande land slutade inte bara lyckligt – utan också med en ny vän.

Tack, Snowy.

Jag glömmer dig aldrig.