Bildextra: Historien bakom bilden - Sydsvenskan
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Bildextra: Historien bakom bilden

Bild. En bild säger mer än tusen ord, lyder en gammal sanning som kan ifrågasättas.
Det beror ju på vilka ord man menar. Bakom bilden kan finnas en berättelse som inte syns för blotta ögat.
Vem som helst kan lyfta en kamera och trycka på knappen, men den som har ambitionen att spegla verkligheten i ett fryst ögonblick måste förbereda sig noga och arbeta fokuserat.
Den goda bilden skvallrar inte om alla mödor, våndor och föreberedelser som ligger bakom detta utsnitt av verkligheten.
Vi bad Sydsvenskans fotografer plocka fram var sin bild från 2012 och berätta hur den kom till och vad som krävdes av dem i just detta ögonblick. Resultatet blev en rad goda bilder och lika många berättelser, samt på köpet en hel räcka exempel på egenskaper som är ovärderliga när den meningsbärande bilden ska skapas.
En bra fotograf är påläst, nyfiken, tålmodig, öppen, förberedd, återhållsam, påhittig, respektfull, engagerad, förslagen, lyckosam och en massa andra saker. Dessa egenskaper uppträder hos de flesta i yrkeskåren, om än i olika hög grad och i en skiftande mix.
Här är en exempelsamling ur en grupp bildskapares yresliv.
Publicerad 30 december 2012 12.49 · Uppdaterad 30 december 2012 15.37

Egenskap:...
Egenskap: Påhittig. Plats: Berlaymontbyggnaden, Bryssel. Thomas Löfqvist och reportern Ulf Törnberg var i Bryssel för att skugga EU-kommissionären Cecilia Malmström. I två dagar följde de hennes väg genom korridorer, kontor och kantiner, men vid dörren till kommissionens stora mötesrum var det stopp för reportern. Endast fotografer släpptes in dit för att ta några bilder innan de slutna förhandlingarna började. – Törnberg var frustrerad. Han ville ju nosa på atmosfären i ett sådant konferensrum för att ge sin text lite doft. Lösningen ter sig nästan löjligt enkel så här i efterhand. Fotografen hängde en av sina kameror om halsen på reportern. Så kunde denne stiga in i det allra heligaste utan att besväras av EU-högkvarterets vakter. – För att inte bluffen skulle avslöjas var han ju tvungen att låtsas fotografera. Jag tyckte att det såg så lustigt ut när han försökte att jag var tvungen att ta en bild. För det vet ju varje fotograf att så där håller man inte en kamera som väger två kilo och lite till. Den måste vila stadigt i vänsterhanden, och så sköter man resten med höger hand. Som tur är sitter inga fotografer i EU-kommissionen. Inte i ministerrådet heller. Sydsvenskans team kunde använda tricket där också.BILD: Foto: Thomas Löfqvist
Egenskap:...
Egenskap: Återhållsam. Plats: Munkhätteskolan, Malmö. Åsa Sjöström tillbringade fyra dagar med klass 9 A i Munkhätteskolan. Under den första dagen tog hon inte en bild. – Jag är ingen sådan fotograf som går omkring och fotograferar hela tiden. Fotografen avvaktade. Hon hängde runt med Nura, Hiwad, Lalo, Shirin, Burak, Ahmad, Josefine och de andra eleverna. Försökte pejla stämningar. Kolla vilka som ville vara med på bild och vilka som inte fick. Till slut började de tjata på henne att ta bilder. Den andra dagen började hon. – Bilder som denna kan man ta först när eleverna har slutat bry sig om att man är där. Hon stod i korridoren och betraktade hur Burak Selman gav ungdomscoachen Py Villablanca en kram. En alldeles nyklippt Ahmad Hassan var på väg mot sitt skåp. I ögonvrån lade Åsa Sjöström märke till killen som närmade sig i korridoren; hon såg att han höjde armarna och förstod att en bild var på väg. Pojken formade sina händer till en pistol och siktade. Åsa Sjöström knäppte. En gång. Det är sällan man får en bild som säger så mycket om vårt samhälle, konstaterar fotografen efteråt. Bilder som denna är viktiga, inte bara för sitt innehåll utan också genom sin tillkomst. De visar hur viktigt det är att vissa saker får ta tid. Så mycket tid att man kan kosta på sig den återhållsamhet som krävs för att bygga upp ett förtroendeBILD: Foto: Åsa Sjöström
Egenskap:...
Egenskap: Respektfull. Plats: Musikhuset Pustervik, Göteborg. Lars Brundin har följt gitarristen Jörgen Johansson och bandet Dimestore Junkies i många år. Därför kunde han ta den här bilden som inte liknar dem du brukar se när en berömd musiker är i stan. Den är ju tagen uppe på scenen, mitt bland artisterna. Vi är i Stora klubben på Pustervik, klockan är strax efter tre på morgonen. Det är sommar. Kvällen före har Bruce Springsteen framträtt på Ullevi, detta är efterfesten och till vänster om Jörgen Johansson på scenen står nattens hedersgäst: singer-songwritern Willie Nile från Buffalo. Just nu spelar de ”House of a Thousand Guitars”, titellåten på Niles nionde album. Do whatever you want, sa stjärnan till fotografen när de skulle börja. Gör vad du vill. Om Jörgen litar på dig så gör jag det också. Lars Brundin får alltså springa omkring fritt på scenen. Det är ett stort förtroende och fotografen har förtjänat det i förskott. – Det tar många och långa kontakter att arbeta upp ett sådant förtroende, och det gör man genom att visa respekt för alla de människor man möter. Och genom att bruka förtroendet på ett så vackert sätt att man inte förbrukar det. Strax är spelningen på Pustervik slut. Lars Brundin följer med backstage, där alla torkar svetten ur pannan, tar en sista klunk öl och tänker fan vad vi har varit med om idag. Så ger de varandra en kram, och medan de övriga far till hotellet för att sova tar Willie Nile sin väska och åker ut till flygplatsen.BILD: Foto: Lars Brundin
Egenskap: Nyfiken. Plats: Salt Lake...
Egenskap: Nyfiken. Plats: Salt Lake City, Utah. Emma Larsson och reportern Elin Fjellman Jaderup var i Salt Lake City för att träffa medlemmar i Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga. Valkampanj pågick, kanske skulle en mormon för första gången bli president i USA. Vad tyckte vanligt folk om det? Invånarna i mormonernas huvudstad är ganska lågmälda, noterar fotografen. Men plötsligt dyker en rosaklädd herre upp i synfältet. Hon anar att hon inte kommer att kunna använda honom i reportaget, men måste bara få veta vad han är för en, måste bara få ta en bild, måste få höra hans berättelse. Hej, vad fin du är, säger Emma Larsson. Vem är du? Mannen ger henne en forskande blick. Hur gammal är du egentligen? frågar han. Trettitre, svarar hon. Vet du inte vilka Beatles är? Jo ... I så fall borde du känna igen mig, säger mannen. Jag är Ringo Starr. Aha, nickar Emma Larsson och skrattar lite. Men så måste hon fråga igen, för det är viktigt att en fotograf får riktigt namn på människor. Vad heter du i verkligheten? frågar hon. Då ser den rosaklädde på henne som om hon var helt dum i huvudet. Tittar du aldrig på tv? undrar han. Lyssnar du aldrig på musik? Jag är Ringo Starr. Se här så ska jag visa dig. Han öppnar sin väska, och där har han samlat en massa handlingar: födelsebevis, pass, id-kort och allt annat som dokumenterar en människas liv – ett liv som är Ringo Starrs. Tror du mig nu då? frågar han. Och hon är tvungen att säga javisst, för nu är det ju så tydligt att han vet vem han är. – Jag hade kunnat stå och prata med honom i timmar, jag skulle hemskt gärna ha åkt hem till honom, det hade varit spännande. En fotograf får vara nyfiken. Måste vara det.BILD: Foto: Emma Larsson
Egenskap: Förslagen. Plats: Red...
Egenskap: Förslagen. Plats: Red Lion, Kiev. Håkan Röjder var i Ukraina för att göra reportage inför fotbolls-EM. Målet var att tränga bakom Kievs glättade fasad och väl där behövde de inte leta länge efter prostitution och trafficking. Strippklubben Red Lion låg precis runt hörnet från hotellet. Skulle de gå dit? Gör det, svarade nyhetschefen hemma i Malmö. Se om ni hittar något användbart. Så de gick in. Betalade inträde och fick ett bord alldeles vid scenen. – Reportern pratade med folk och låtsades vara turist. Jag lirkade fram min kamera ur väskan. Fotografen hade placerat sin ryggsäck på soffan. Långsamt tog han fram kameran och lade den bredvid sig så att ingen skulle se. Riktade objektivet så gott det gick och sköt från höften, klick klick klick. – Om någon hade upptäckt kameran hade vi nog åkt på så mycket stryk att vi inte hade vetat vad vi hette. Det är inga snälla killar som driver ett sånt ställe. Men ibland måste man ta risken. När Håkan Röjder hade knäppt ett tiotal gånger tog han försiktigt ut minneskortet ur kameran och satte dit ett annat. Så att han ändå skulle få med sig några bilder från Red Lion om det värsta skulle hända och vakterna ta hans kamera. Ingen såg kameran. Och några bilder gick att använda, trots att fotografen arbetade på känn och inte kunde titta i sökaren.BILD: Foto: Håkan Röjder
Egenskap: Förberedd. Plats: North...
Egenskap: Förberedd. Plats: North Greenwich Arena och Riverbank Arena, London. Lars Dareberg har förberett sig i ett år när han kliver upp på läktaren i North Greenwich Arena, för att ta denna bild på Aly Raisman som försöker ta guld på balansbommen. Olympiska spel är det största en sportfotograf kan vara med om, tycker han. Här gör alla de bästa sitt absolut bästa, och det rycks man med av. – När jag är på OS får inget annat ta någon energi. Jag måste kunna jobba enbart med det jag ska. Vägen till detta mål kantas av förberedelser. Spelen i London var Lars Darebergs sjunde. Under det år som föregick öppnandet tänkte han på OS varenda dag. Gick igenom allt in i minsta detalj, från kamerautrustning och packning till spelscheman och bildvinklar. Utmaningen i ett sådant uppdrag ligger i att hitta något eget. På de mest populära tävlingarna, som hundrametersloppet, kan sjuhundra fotografer stå och trängas. Andra grenar bjuder bättre svängrum men kan vara svårfångade ändå. Förvånande mycket på ett OS pågår bara under en enda dag. Som bomgymnastiken den 7 augusti. De andra fotograferna stod därnere, så Lars Dareberg klättrade längst upp med ett stort teleobjektiv. – Jag ville ha en ren bakgrund. För mig handlar sportfotografi mycket om att frigöra idrottaren. Därför är OS bra, för där finns ingen reklam som stör. Det blir ofta rent. Och nu jobbade jag med golvet som bakgrund. Aly Raisman tog brons.BILD: Foto: Lars Dareberg
På Riverbank Arena spelade USA och...
På Riverbank Arena spelade USA och Australien landhockey. Lars Dareberg visste i förväg vilken bild han ville ha. Han tog med sig ett objektiv som kallas tilt-shift och erbjuder speciella effekter – Egentligen har man det till arkitekturfotografering, för att räta upp väggar som annars kan se lutande ut. Jag använde det på landhockeyn så att publiken blir blurrig och spelarna nästan framstår som dockor. Det var den effekt som jag ville ha.BILD: Foto: Lars Dareberg
Egenskap:...
Egenskap: Engagerad. Plats: Centralen, Malmö. Anna Ekros kände fördomarna när hon träffade Dazl Boys för första gången. Åtta killar från Leeds som är enastående på cheerdance, har varit med i varenda brittisk tv-kanal och dessutom haft en egen show med två miljoner tittare. Hon såg ett gäng som är som killar i de tidiga tonåren brukar vara. Och de, som träffat så många fotografer förut, visste precis vilken sorts bilder hon ville ha när hon bad att få följa Dazl Boys under deras gästspel i Malmö under festivalen. – De var verkligen jätteshowiga och visade upp sig, och jag tänkte att det är ju inte så här de är egentligen. Alltså måste hon rasera de förutfattade meningarna. – Om man som fotograf vill visa bilden av en människa sådan hon faktiskt är måste man riva fördomarna, både sina egna och den andras. Det är ju poängen med att skapa sanna bilder, resonerar hon. Fotografen måste tränga igenom skalet och visa en människa som hon faktiskt är, inte bara den polerade ytan. – Det kan vi bara göra genom att visa människor att vi inte bara vill ha något av dem, utan också faktiskt bryr oss om dem. Hur gör man det? Enkelt: Man bryr sig. Och visar det. – Om jag fotograferar tio personer och ser genom linsen att en av dem tittar på mig, då är det viktigt att ge respons. Jag ser dig. Svårare än så behöver det inte vara. Ändå kan man bli trött efter ett dygn med nio Leedskillar i sina bästa år.BILD: Foto: Anna Ekros
BILD: Foto: Anna Ekros
BILD: Foto: Anna Ekros
Egenskap:...
Egenskap: Öppen. Plats: Bassängkanten, Burlövsbadet Linda Axelsson var där för att dokumentera simhallens dåliga skick. Reportaget skulle handla om hur illa Burlövs kommun sköter sina fastigheter. Bildbevis på vanvård behövdes. Och så dök simskolan upp. – Jobbet handlade inte om simskolan, en bild på barnen skulle vara svår att få in i reportaget. Men ändå ... Man måste ta vara på tillfället. Ta en bild på oss, bad barnen. Alla ville vara med. Linda Axelsson kände att hon skulle kunna ta en fin och vacker bild här och nu. Hur skulle hon bära sig åt? Det var inte bara dagens snäva uppdrag som satte hinder. – Vi har ju det här med namnpubliceringar, det är stränga regler. Inget barn får fotograferas utan att föräldrarna har gett sitt tillstånd, inte så att man känner igen henne eller honom. En bild i tidningen kan bli ödesdiger för den som lever under hot och har skyddad identitet. – Först kände jag att det finns ingen chans att jag ror hem det här. Sedan kom jag på det. Jag bad dem ställa sig så att jag kunde fotografera ryggarna. Simskoleeleverna fick inte vara med i serien ”Förfall för miljoner”. Men en bra bild har framtiden för sig.BILD: Foto: Linda Axelsson
Egenskap:...
Egenskap: Påläst. Plats: Moskén, Malmö. Hussein El-Alawi vet att kvinnor inte får vara med vid salat al-mayyit, bönen för en avliden. Men han har också talat med Habiba Labi i förväg och förstår att hon är fast besluten att vara med när männen ber Gud vara barmhärtig mot hennes dotter. Därför kan fotografen lämna den plats utanför moskén där de övriga journalisterna står och i stället postera sig framför den dörr där han förstår att Habiba Labi måste komma ut. Dold bakom dörrbladet står nu kvinnan som har rest till Malmö från Marocko sedan hon fått budet att hennes 33-åriga dotter slagits ihjäl av sin make. Om männen hade sett Habiba Labi skulle de omedelbart ha avbrutit sin bön om den dödas gudomliga förlåtelse. – Eftersom jag är hemma i den kulturen kunde jag ta reda på vad som skulle hända och förbereda mig på det. Känner du dig osäker? Häng då efter kollegorna och gör som de gör. Detta är den klassiska räddningsplankan för journalister, både skrivande och fotograferande. Den som är påläst behöver inte följa flocken utan kan gå egna vägar. Kvinnan som mördades i sin lägenhet vid Södra Skolgatan lämnade fem barn efter sig. I barnbarnens ögon ser Habiba Labi sin dotter, berättar hon för Sydsvenskans reporter denna sorgtyngda onsdagseftermiddag.BILD: Foto: Hussein El-Alawi
Egenskap:...
Egenskap: Lyckosam. Plats: Dockan, Malmö. Peter Frennesson var utskickad för att ta en festivalbild, bra nog att dra på en hel sida i tidningen. Det var en av de sista dagarna och fotografen kände sig lite stressad, för alla givna Malmöfestivalbilder var ju redan tagna: de med ballonger och kräfthattar, glada barn och klappande händer, doftande matstånd och skvalpande ölmuggar. Timmarna gick. Peter Frennesson kände paniken komma smygande. Han bestämde sig för att gå till scenen där heavy metal-bandet Marduk från Norrköping skulle spela. Hårdsminkade tungmetallfans med låtsat blod i mungiporna kändes trots allt som ett säkert kort. Och visst, fotografen fick några helt godkända publikbilder. – Men så vänder jag mig om. Och då ser jag honom, och jag ser henne. Ljudet var väldigt högt, distväggen öronbedövande och närmast ogenomtränglig. Daniel ”Mortuus” Rostén skränade och Peter Frennesson höjde kameran. – Det var tur. Men tur är en del av vårt jobb. Om man ger jobbet tid så kommer turen till slut – åtminstone till den som har förberett sig väl och känner igen turen när den blixtrar förbi. Bara några sekunder efter knäppet blev fotograferna utkörda från parkett; de får bara vara inne under tre låtar. Ändå är Peter Frennesson förvånad över att ingen annan såg den här bilden. – Men alla fungerar olika. Egentligen måste jag vara riktigt stressad för att kunna fokusera ordentligt.BILD: Foto: Peter Frennesson
Egenskap:...
Egenskap: Flexibel. Plats: Stadionmässan, Malmö. Lisbeth Westerlund och reportern Hermod Pedersen skulle bevaka kaninhoppning. Åtminstone stod det så på uppdragslistan. Det lät som ett sportigt jobb i högt tempo med fartfyllda tävlingsbilder, och fotografen packade väskan därefter. När de kom fram till målet pågick en barnmässa. Visst fanns det kaniner som hoppade. Men det struntade större delen av den unga publiken i. De ville klappa. – De här barnen var helt inne i sin egen värld. Det var den här kaninen som gällde, och de var inte ett dugg intresserade av att titta på kaniner som hoppade. Verkligheten ser inte alltid ut som uppdraget, summerar Lisbeth Westerlund. När detta inträffar är det verkligheten som gäller. Detta kan på en barnmässa ställa till med problem vid själva fotograferandet. Medan Sydsvenskan utan betänkligheter kan publicera bilder på Sotis, Nellie, Meja och de andra kaninerna ställer barnfotografering helt andra krav. För- och efternamn måste insamlas, föräldrars samtycke inhämtas innan ett barnansikte får exponeras. När detta väl är ordnat gäller det att haka på. Lisbeth Westerlund valde Lovisa Radeborg Edholm. Det är hon som syns till vänster i bilden. Vad fin, tyckte Lovisa om kaninen. Ville ha en. Tveksamt, svarade hennes mamma. Så blev det ett bildjobb om ömhet, närhet och drömmar i stället.BILD: Foto: Lisbeth Westerlund
Egenskap:...
Egenskap: Tålmodig. Plats: Stengärde, Övedskloster. Ingemar D Kristiansen är naturfotograf och vet bättre än de flesta att tillfället kommer som en snigel och försvinner som en iller. Det gäller att kunna vänta. På helspänn. I timmar. Hur många timmar fotografen tillbringade i väntan på rävungar i våras vet han inte exakt, men säkert var det fyrtio. Han visste var ett gryt fanns, brukade postera sig där vid fyratiden på eftermiddagarna och bli kvar till framemot nio. Till slut gav han upp. Rävar är listiga och flyttar sina ungar från gryt till gryt så att tilltänkta fiender inte ska veta. – Men så skulle jag ta en annan naturbild till tidningen, ett rådjur med kid. Jag visste ungefär var de brukade gå. Han åkte ut och satte sig att vänta. Hela natten satt han där bakom sitt stengärde vid åkerns kant. Inget rådjur visade sig. – Då hörde jag plötsligt ett ljud i mörkret, kanske tjugo meter bort. Det var rävungar och jag förstod att de just nu fick mat av honan eller hanen. Han satt alldeles stilla och väntade på gryningsljuset. Räknade med att få en enda chans. Ett knäpp räcker för att driva rävar på flykten. Ljuset kom, och Ingemar D Kristiansen såg rävungarna. Nära. De var så tätt inpå att han nätt och jämnt kunde fotografera dem med sitt teleobjektiv. 7,2 meter för att vara exakt. Och de sprang inte vid första knäppet, inte förrän honan slog larm. – De var så små att de inte hade vett att vara rädda.BILD: Foto: Ingemar D Kristiansen
Annons:
toppnyheterna just nu