SKÅNE TRANÅS. Dessvärre gäller det även konstruktionen: betongplatta på mark
och en stomme av träreglar som vilar på oskyddade syllar av impregnerat trä.
– Det här är en riskkonstruktion, konstaterar Per Håkansson,
besiktningskonsult och Sydsvenskans husexpert, vänd mot husspekulanten
Mikael Matsson.
Överlåtelsebesiktningen är över. Innan Mikael Matsson skriver under avtalet
vill han ta reda på så mycket som möjligt om husets nuvarande skick. Som
erfaren murare är han medveten om att konstruktionen har brister. Och att
många jämngamla hus har stora fuktproblem.
Men vi backar bandet. En fuktfläck på golvet i hallen, stor som en gammaldags
lp-skiva, har fångat Per Håkanssons intresse. Han lyfter på
heltäckningsmattan och kör ned moraknivens spets i spånskivan.
Han testar på ett par olika ställen och säger lugnande:
– Förmodligen vatten från skohyllan. Det kommer att torka upp av sig själv.
Den röda tegelvillan är byggd i mitten av 70-talet, en tid som präglades av
oljekris, ekonomisk stagnation och arbetslöshet. Men också av miljonprogram
och en boom inom småhusbyggandet.
Nya underhållsfria material och byggtekniska lösningar lanserades. Bland
fyrtiotalister och grönavågare växte drömmen om ett naturnära boende fram.
Inflation, ränteavdrag och statliga lån gjorde drömmen till verklighet för
många.
Oljekrisen ledde till en utbyggnad av kärnkraften. De nya husen skulle värmas
med direktverkande el, och för att undvika skenande driftskostnader ställdes
högre krav på villornas isolering. Husen fick mindre fönster och
energiglaskassetter.
Per Håkansson tittar på vardagsrumsfönstrens datummärkning. Han konstaterar
att originalkassetterna från 1974 sitter kvar.
– Den tekniska livslängden för energiglas är cirka tjugo år. Imma mellan
rutorna är ett tecken på att glasen är otäta, och isoleringsvärdet detsamma
som för ett vanligt kopplat tvåglasfönster. När du byter behöver du bara
ersätta själva kassetten, du behåller med andra ord både ram och karm.
I sovrummet på bottenvåningen löper smala sprickor vertikalt längs väggen. De
är resultatet av en sträng vinter och inget att oroa sig för förklarar Per
Håkansson:
– Den torra luften har fått träkonstruktionen att röra på sig och spånskivorna
på väggarna att krympa något.
Delar av badrumsrenoveringen (2009) är inte fackmässigt utförd, konstaterar
Per Håkansson. Bland annat har tätskiktet dragits ned över golvbrunnens
klämring. Så får det inte se ut, konstaterar han och gör en anteckning i
protokollet.
Under vasken hittar han nästa anmärkning. Vattenledningar och avlopp kommer
upp genom golvet. Enligt branschreglerna från 2007 är det bara golvbrunnen
och avloppet från toan som får bryta tätskiktet på golvet, övriga avlopp och
ledningar ska ledas genom vägg.
Nya normer för våtrum kommer titt som tätt. Enligt Per Håkansson är det
vanligt att hantverkarna inte hänger med i svängarna.
Han efterlyser ett kvalitetsdokument från den entreprenör som gjort
badrumsrenoveringen.
På ovanvåningen – inredd efter typiskt 70-talsideal med ett stort allrum och
utrymme för en generös soffgrupp med tillhörande färg-tv – konstaterar Per
Håkansson att de öppningsbara fönstren saknar energiglas.
Han försvinner in i klädkammaren och in i det trånga stödbensutrymmet. Ett
oisolerat ventilationsrör fångar hans uppmärksamhet. Resultat: när luften i
röret kyls ner minskar självdraget och ventilationen från bland annat badrum
och tvättstuga försämras avsevärt.
Det har blivit dags att inspektera tak, fasad och marken närmast huset.
Underhållet är eftersatt. Det fattas stuprör på flera ställen, flera
takpannor är borta och det saknas plåtar till vindskivorna. Risken för
fuktskador är stor.
I övrigt noterar Per Håkansson slitage och angrepp på huset som är typiska för
de olika väderstrecken.
I norr: Ett tjockt lager mossa täcker takpannorna.
Risk: Mossan binder fukt vilket ökar risken för frostsprängning.
Förslag på åtgärd: Tvätta och borsta bort mossan.
I väster: Hårt slitage på fasadens målade trädetaljer.
Vindskiveplåt saknas.
Risk: Träet spricker och suger åt sig fukt. Rötangrepp förekommer.
Förslag på åtgärd: Byt ut skadade brädor och ta
hand om det löpande underhållet.
I söder: Sättningssprickor i fasaden. Rabatter som sluttar in mot
väggen, höga växter nära fasaden.
Risk: Ökad fuktbelastning på grund, fasad samt ytterväggssyllen.
Förslag på åtgärd: Ta bort växterna och skapa fall
bort från huset.
I öster: Höga björkar tätt inpå huset ökar luftfuktigheten.
Risk: Färgsläpp och rötskador på fönster, dörrar och gavelpanel.
Förslag på åtgärd: Skrapa bort kvarvarande färg,
låt träet torka och måla därefter om.
När besiktningen är klar har Per Håkansson en lång lista av anmärkningar och
åtgärdspunkter. Men, poängterar han, många av fynden är sådana som man kan
förvänta sig i ett 70-talshus.
– Vi vet att många hus blir fuktskadade på grund av konstruktionen. Missarna i
det nyrenoverade badrummet och det eftersatta underhållet utvändigt är
däremot brister som hade kunnat undvikas.
Per Håkanssons omdöme om huset
Klart eftersatt underhåll och felaktigt utförda renoveringar av bl a badrum
drar ner betyget. Konstruktionen, dvs platta på mark och impregnerade
träsyllar som vilar direkt mot den kalla och fuktiga betongen, har
allvarliga brister. Just det här huset har ännu så länge inga uppenbara
tecken på fuktskador.
Hur rädd ska man vara för fukt i ett 70-talshus?
– Jag bor själv i ett hus från 70-talet, och har hittills inte
haft några problem. Men man ska vara medveten om att det är jättevanligt med
fuktskador i hus från den här tiden. Den speciella fuktlukten kommer av att
det impregnerade träet som användes i golv och väggstommar – och som man
felaktigt trodde skulle stå emot all väta – ruttnar.
Alla skador går att åtgärda, men det kan kräva omfattande arbete och bli dyrt.
Kostnaden för att byta syll ligger på mellan 1 000–1 200
kronor per meter.
Det besiktigade huset:
Byggår: 1975
Kvadratmeter: 172 kvm fördelade på 1,5 plan
Uppvärmning: Vattenburen värme från elpanna
Ventilation: Mekanisk frånluft, tilluft från genom vädring
Grund: Betongplatta på mark
Stomme: Trä
Bjälklag: Träbjälklag
Tak: Takstolar av trä och takbeklädnad av betongtakpannor
Ombyggt/renoverat: Nytt kök samt badrum renoverat 2009
Friskt vågat – men hur mycket vunnet?
Byggandet under 70-talet präglades av miljonprogram och en kraftig ökning av
småhusbyggandet. Omkring två tredjedelar av nyproduktionen utgjordes av
mindre villor, par- eller kedjehus på minimala tomter.
Fastighetsbolag köpte upp åkermark, byggde och sålde till kunder som gynnades
av inflationen, statliga lån och ränteavdrag.
Den stora efterfrågan på hus gjorde att ytterst lite uppmärksamhet ägnades åt
utemiljön. Till en början var de flesta nöjda med planeringen av de nya
villaområdena: stora kvarter med likartade villor på identiska tomter. Efter
hand började dock husköparna att ställa krav på byggherrarna, folk ville
bort från monotonin och mot slutet av decenniet fick man gehör för sina
önskemål.
Villaarkitekturen kännetecknades av ökad variation. Nya och gamla
fasadmaterial blandades både vågat och friskt. Träpartier i laserad råspont
kombinerades med tegel, som avslutades i nivå med fönstrens under- eller
ovankant.
Som kontrast till de massproducerade miljonprogramsvillorna lanserades mot
slutet av årtiondet en ny hustyp: enplanshus med källare och betydligt mer
diskreta och ofta valmade tak, alltså tak som har fall även åt husets
kortsidor. Typiskt för de bungalowinspirerade husen var de mörka
betongtakpannorna, det hårt brända fasadteglet och de småspröjsade fönstren.
En annan ny hustyp under 70-talet var parhusen, som hade en hel del likheter
med de massproducerade typvillorna.
Storleken på en vanlig villa ökade under 70-talet från 110 kvadratmeter till
130. Den stora ovanvåningen rymde tre sovrum, ett stort allrum och bad,
medan bottenvåningen hade plats för kök med matplats, vardagsrum, ett sovrum
samt tvättstuga och stor klädkammare.
I hus med källare var det inte ovanligt att gillestugan kompletterades med en
bastu.
En förändring som speglade den allmänna tidsandan var att finrummet på
70-talet ersattes av allrummet.