Den tidstypiska konstruktionen – ett lager puts på isolerande cellplast utanpå
en oventilerad trästomme – gör att han är extra uppmärksam på just den här
sortens brister.
Risken för en allvarlig fuktskada är stor om det kommer in vatten i hålet,
förklarar han.
– Vattnet rinner längs springorna och tränger in mellan cellplastskivorna där
det angriper själva stommen.
1990-talet var ett årtionde som präglades av ekonomisk osäkerhet. Finans- och
banksektorn kollapsade, liksom fastighetsmarknaden. Byggandet avtog nästan
helt.
I krisens spår växte nya ideal fram. Sopsortering, kompostering och
resurshushållning blev oantastliga principer. Enkla, billiga
huskonstruktioner, som dessutom skulle vara energisnåla, såg dagens ljus.
Oljepannor och system med direktverkande el kasserades till förmån för
kostnadseffektiva och miljösparande värmepumpar.
Husgrunder och fasader försågs med tjocka lager av isolerande mineralull eller
cellplast för att behålla värmen på rätt sida ytterdörren. Att elda för
kråkorna betraktades närmast som en dödssynd.
Bra tänkt. Eller?
Nästan två årtionden senare konstaterar vi att en god tanke inte alltid är bra
nog. Den energibesparande cellplasten som smidigt och enkelt försågs med
putsbärande nät och därefter ett lager puts av varierande tjocklek visade
sig vara en närmast katastrofal lösning.
Putsen släppte igenom fukt som letade sig in i isoleringen för att så
småningom angripa den bärande stommen av träreglar.
Tjockleken på putsen varierade, från bara några millimeter till en dryg
centimeter. Putsens tjocklek har varit avgörande för hur motståndskraftigt
huset varit mot väta.
– Värst drabbade är de som har ett mycket tunt lager, förklarar Per Håkansson,
samtidigt som han lirkar med morakniven i borrhålet under den hängande
fasadbelysningen.
Efter en snabb koll på konstruktionsritningarna konstaterar han lugnande att
just det här huset har ett tjockare lager puts, 15 millimeter, och därför är
mer motståndskraftigt.
Hans råd till ägarna är att omgående skruva fast belysningen och täta med fog
runt infästningen. Sprickor och hål i fasaden är riskfaktorer.
Besiktningen fortsätter invändigt. Det knappt märkbara surret från det
mekaniska ventilationssystemet är typiskt för de moderna, värmepumpsförsedda
villor som uppfördes på 90-talet. Till skillnad från äldre hus är principen
att allt luftbyte ska ske via kanaler som löper kors och tvärs i tak och
mellanbjälklag. Merparten av fönstren på bottenvåningen är inte
öppningsbara.
Per Håkansson kontrollerar datummärkningen på energiglasen. De gasfyllda
kassetterna har suttit där sedan huset byggdes, livslängden brukar beräknas
till omkring tjugo år, men än så länge visar rutorna inga tecken på läckage.
– Tecknet på det är att glasen blir grumliga, förklarar Per Håkansson.
Vandringen fortsätter från köket via hallen till badrummet på bottenvåningen.
Per Håkansson har inga anmärkningar på den nyligen genomförda renoveringen,
men noterar att golvnivån höjts med ett par centimeter för att ge plats åt
golvvärme.
I vardagsrummet står en stor murad öppen spis med kassett. Spisen har gett ett
bra tillskott av värme under vintern, men den har också gjort
inomhusklimatet torrare. I vinklarna mellan golv och vägg samt vägg och tak
syns resultatet i form av små springor.
– Trästommen rör sig när luften blir torrare, förklarar Per Håkansson. Det är
för övrigt samma fenomen som vi såg i 70-talshuset, som också har en stomme
av trä. Fast det blir inte lika påtagligt här eftersom väggarna är klädda
med gips och inte träskivor, konstaterar Per Håkansson vidare.
På väg upp till ovanvåningen påpekar han att den vinklade trappan enligt lag
inte får ha öppna steg. Ett barn ska inte kunna fastna eller trilla ner
mellan stegen. Likaså ska trappräcket gå till sista steget, och inte som nu
sluta i vinkeln. På ovanvåningen har väggen mellan de två sovrummen vid den
västra gaveln rivits. Ett galvaniserat ventilationsrör från golv till tak
markerar var skiljeväggen stått. Besiktningen går fort, stödbensutrymmet
längs snedtaket är isolerat och används för förvaring.
Badrummet på ovanvåningen är orört sedan huset byggdes, med våtrumsmatta som
klär både golv och väggar. Inte speciellt kul skulle nog många tycka, men
praktiskt i ett hus med trästomme och träbjälklag, som har en tendens att
röra sig i takt med årstidernas temperatur och väderskiftningar.
Ägarna, som tröttnat på våtrumsmattan, berättar att de inom kort planerar att
totalrenovera badrummet. Per Håkansson ser inga problem med detta, men höjer
ett varningens finger.
– Planerar man att göra om badrummet, och använda kakel och klinker istället
för våtrumsmatta, är det viktigt att följa de regler och krav på böjstyvhet
som finns. I annat fall är risken stor att plattorna släpper eller att det
blir sprickor i fogar och tätskikt med omfattande fuktskador i det
underliggande bjälklaget som följd.
Utöver ett takfönster med ett isolerglas som börjat läcka har Per Håkansson
inte mycket att anmärka på. Huset har överträffat hans förväntningar,
misstankarna om fukt i fasaden kommit på skam. Ser ägarna bara till att
hålla fasaden fri från sprickor och hål, samt sköter det löpande underhållet
av målade trä och plåtdetaljer, har huset trots sitt utsatta läge vid kusten
alla förutsättningar att förbli sunt och friskt.
(Besiktningen som genomfördes var okulär. Någon ingående fuktmätning gjordes
inte)
Först mindre sedan större
En rejäl och efterhängsen baksmälla. Så skulle man kunna sammanfatta
fastighetsmarknaden under stora delar av 90-talet. Efter det sena 80-talets
ansvarslösa spekulerande i inte minst kontorsfastigheter förändrades allt
över en natt.
Kronan störtdök, räntorna sköt i höjden och många banker, som under ett antal
år ägnat sig åt vidlyftig utlåning till våghalsiga byggprojekt, kom på
obestånd.
Resultatet blev en tvärnit i bostadsbyggandet. Många småhusägare blev tvungna
att lämna sina hus. De stora subventionerna till bostadsbyggande avskaffades
och bostadsdepartementet lades ner.
Från närmare 30 000 nybyggda villor per år i slutet av 80-talet, sjönk
nyproduktionen på ett par år till ynkliga 3 200 år 1993.
De hus som trots allt byggdes var med några få undantag enkla. Ingen vågade
längre bygga på spekulation.
Arkitekturen under decenniet spretade. Den var ett hopkok av olika stilar:
jugend, nationalromantik och nyklassicism. I huskatalogerna dominerade olika
varianter av 1890-talshusen, kalkade gotlandshus, putsade skånelängor och
timrade dalahus fick stå modell.
I de befintliga bostadsområdena fanns inte utrymme för fler hus. Byggföretagen
sökte sig allt längre ut på landet, där nya bostadsområden växte upp.
Sjöutsikt och vackra omgivningar blev prioriterade värden.
En galopperande teknisk utveckling, med mängder av nya smarta prylar för
hemmet, ställde krav på nya funktionella lösningar. Plötsligt skulle
sovrummen vara stora nog att rymma en dator, och i ungdomsrummen skulle det
finnas plats för både tv-spel och en extra tv.
I köket ägde en social revolution rum. Matlagning blev ett sätt att umgås och
utformning och utrustning i köket anpassades efter den nya umgängesformen.
Ett resultat av den ekonomiska krisen var att husen inledningsvis krympte i
storlek. Villor på omkring 100 kvadratmeter dominerade första halvan av
decenniet. Mot slutet av årtiondet blev husen större igen, runt 150
kvadratmeter blev ett vanligt mått.
Byggandet av exklusiva villor ökade efter hand. När 90-talet övergick i
00-talet spirade optimismen igen, vilket naturligtvis även avspeglades i
arkitekturen. Begrepp som ”öppen planlösning” och ”öppet upp i nock” blev
tecken i tiden.
Källa: Så byggdes villan, Cecilia Björk m fl.