Pelargoner av alla slag

I dag är Ragnhild von Haartman i Staffanstorp kontaktombud i Skåne för Svenska pelargonsällskapet. Medlemmarna är alltifrån rena nybörjare till superduktiga sortsamlare, som delar med sig av både kunskaper och sticklingar. Själv har Ragnhild von Haartman ungefär hundra olika sorters pelargoner, och hon samlar på gamla svenska och i synnerhet gamla skånska sorter.

– För att räknas som en gammal sort ska den ha odlats sedan minst femtio år. Gamla sorter har ofta fått sitt namn av den plats där den tagits tillvara.

’Mårbacka’, blomman som väckte Ragnhild von Haartmans intresse, är den vanligaste av de gamla sorterna.

– Jag har faktiskt en ’Mårbacka’ som jag vet säkert kommer just från Selma Lagerlöfs Mårbacka. En kökspiga tog vara på pelargonen och gav den till en vän, som höll sorten vid liv i många år. På 1990-talet gavs blomman vidare till Selma Lagerlöfs släktingar, och via en av dem har jag fått den.

En annan gammal sort kallas ’Cedergrens dubbla lila’.

– Cedergrens plantskola i Råå sålde gamla, onamnade svenska pelargoner på 1980-talet. Den kallas också ’Den gamla från Råå’.

’Thea’ är en gammal, skånsk sort från Vallby, med ljusrosa enkla blommor med vitt centrum.

– Den togs tillvara av Siv Bengtsson i Vitaby, som också är kontaktombud för pelargonsällskapet här i Skåne. Den fanns hos hennes granne, berättar Ragnhild von Haartman.

En vit rosenknoppspelargon med ett lätt grönt skimmer i det vita har funnits i Sverige sedan 80, kanske rentav 100 år. Det är den rosenknoppspelargon man kan härleda längst tillbaka i tiden i Sverige, och det är en av Ragnhild von Haartmans absoluta favoriter.

Vildväxande finns pelargonerna huvudsakligen i södra Afrika.

Ragnhild von Haartman har flera vilda sorter, bland annat en Pelargonium triste, den första sort som nådde Europa på 1600-talet. Då kallades den indisk näva, eftersom den fördes till Europa med en ostindie-farare som gjort uppehåll i södra Afrika. I dag kallas den ofta kanelpelargon, eftersom blommorna doftar kanel nattetid. Den är frösådd och kommer inte att blomma förrän om tre – fyra år.

– Med små, grådaskiga brungula blommor. Men flera vildpelargoner har vackra blommor, och sorten ’Renate Parsley’ som är en primärhybrid, en korsning mellan vildarterna Pelargonium tricolor och Pelargonium ovale, har blommor med två vinröda, övre blad och tre ljusrosa, nedre. Jättefina!

Pelargoner delas in i olika grupper, till exempel stjärnpelargoner, rosenknopps-pelar-goner, äggskalspelargoner, doftpelargoner, det finns dvärgformer och hängpelargoner och många andra varianter. Den vanligaste, som vi nu ser på torg, i växtbutiker och på stormarknader, är zonalpelargonen, och det är också den Ragnhild von Haartman har flest av.

Och det är inte bara de gamla eller sällsynta sorterna som är vackra.

– Några av de vanligaste sorterna är väldigt fina. En sort som heter ’Goesta’ har enkla, klart rosa blommor med vitt öga, och en ny sort ’Hero’ är djupröd med mörkare röda fläckar och den är också jättevacker.

– Jag har några engelska pelargoner också. En absolut favorit bland dem är ’Lord Bute’. Sorten är från 1910, blomman är mörkt röd, nästan svart, med tunna, rosa kanter. Speciellt med de engelska pelargonerna är att de behöver en sval period för att sätta blom.

Även om Ragnhild von Haartman älskar pelargoner mer än några andra blommor finns det gränser.

– De får inte ta över huset, det ska finnas plats för andra växter också. Den som har trångt om plats kan ju satsa på dvärg- eller miniatyrformer. Vissa sorter är knepigare än andra och dem har jag inte. Tycker jag inte om färgen eller formen på en blomma gör jag mig av med den, och sådana som inte växer bra, trots att jag försöker klippa och forma dem, åker också ut!

Vild afrikansk blomma vill ha torra vintrar och heta somrar

Vilda pelargoner finns huvudsakligen i södra Afrika, där vintrarna är torra, svala och ljusa och somrarna varma.

Så vill pelargonerna ha det, och därför kan det vara lite knepigt att övervintra dem i våra varma, torra och mörka bostäder.

Men har man lyckats behöver de lite omvårdnad för att komma igång på våren.

Ragnhild von Haart-man börjar plantera om dem i februari.

– Men man kan plantera om fram till april. Om de har blivit rangliga över vintern och glesa nedtill skär man ner dem och passar på att ta sticklingar. De bästa sticklingarna får man mitt i sommaren, men det går att ta skott från vår till höst.

Man kan beskära pelargonerna ganska hårt. Bäst är att använda en liten, vass kniv som man för säkerhets skull gör ren mellan varje planta så att man inte för över sjukdomar.

Man skär alldeles ovanför ett utåtriktat bladfäste för att plantan ska få en fin form.

– Helst bör det finnas något blad kvar nedanför stället där man klipper. Då dras vatten och näring upp genom grenen till bladet. Ibland måste man skära så långt ner att det inte finns några blad kvar, men då finns risk att grenen skrumpnar och dör, säger Ragnhild von Haartman.

Sticklingarna ska vara fem – tio centimeter långa. Man skär av dem under det nedersta bladet och tar bort alla blad utom de trefyra översta.

– Jag sätter mina sticklingar i torvbriketter som hålls jämnt fuktiga. Då ser man tydligt när de har fått fina rötter så att man kan plantera dem i krukor. Men det går att sticka dem i en kruka med såjord också, helst i en lerkruka där man sätter skotten nära kanten. Jag tycker inte det är så bra att låta dem rota sig i vatten, bland annat för att de lättare ruttnar.

Sticklingarna vill helst ha runt +20 grader och stå ljust, men inte i direkt sol, och jorden eller torvbriketten får aldrig torka ut utan ska hållas fuktig men inte blöt.

När sticklingen fått fina rötter eller man ser att de som satts i såjord börjat växa planteras de i vanlig, bra krukväxtjord.

Många pelargonsorter grenar sig själva, men om skottet bara växer rakt upp måste man toppa det. Kanske måste de nya grenarna också toppas för att man ska få en välvuxen planta.

De flesta pelargoner är lättskötta, säger Ragnhild von Haartman.

– Jag använder en krukväxtjord med små lecakulor i som jag tycker är bra. Och man kan pröva att använda den blomsternäring man redan har hemma. Jag använder en som har lite lägre kvävehalt, eftersom kvävet sägs gynna bladtillväxt framför blomning. Sådana gödselmedel har ofta en pelargon på etiketten. Men det är bara att pröva sig fram.

– Man ska aldrig låta vatten bli stående på fatet när man vattnat, men jag brukar inte heller låta jorden bli helt torr mellan vattningarna. Jämn fuktighet tycker jag fungerar bäst.