Ikea kallar sin design demokratisk och hävdar den massproducerade tillgänglighetsdesignens kvalitet mot den exklusiva, den som marknadsförs med formgivarens namn i stora bokstäver. Ikeas metoder för att uppnå denna designdemokrati har diskuterats många gånger men vi undviker den korridoren just nu och gör istället några nedslag i katalogen när Ikea faktiskt tagit hjälp av några alldeles äkta formgivarstjärnor.
Tapio Wirkkala: Viisi, Kuusi, Neljä
Tre lamporna fanns med i 1963 års katalog, och även om ingen idag minns Viisi, Kuusi och Neljä ens på Ikea så var lamporna förmodligen ritade för någon annan tillverkare som i sin tur överlät säljrättigheterna på Ikea. I början av 60-talet hade Ikea visserligen en egen produktion men mycket köptes fortfarande in från andra tillverkare.
Tapio Wirkkala var ett världsnamn inom formgivningen ända sedan genombrottet med Kantarellivaserna för Ittala 1946, och han ritade både brett, högt och lågt. Från dyrbart konstglas till ölflaskor och i alla möjliga material: glas, porslin, metall, trä och plast. Bland Wirkkalas uppdragsgivare fanns storheter som Rosenthal, Venini, Ittala, Murano, Idman och Asko men också anonyma tillverkare av enkla bruksföremål.
Viisi, Kuusi och Neljä kostade 39, 50, 47 och 43 kronor, och om det berodde på priset, utseendet eller Ikeas licensavtal vet ingen nu levande människa, men i 1964 års katalog var den finska lamptrion glömd.
Vico Magistretti: Telegono
Mot slutet av 60-talet hade Ingvar Kamprad blivit mer eller mindre besatt av plast, och undra på det: materialet var som gjort för masstillverkning. Ikea satsade mycket pengar, och lär också ha förlorat väldigt mycket, i experiment med olika tillverkningsprocesser. Telegono var emellertid inget eget experiment utan en färdig produkt tillverkad hos Artemide i Milano, eller med dåtidens Ikeanomenklatur: ”på fina gatan”.
Lampan ritades av Vico Magistretti, som trots att han tillhörde anti-köp-slit-och-släng-falangen hade börjat experimentera med plastmaterial under tidigt 60-tal och fått en första framgång med det stapelbara plastbordet Demetrio 1965. Telegono, som bygger på samma smarta vridbara skärmlösning som Magistrettis mer kända bordslampa Eclisse från 1966, presenterades på möbelmässan i Milano 1968. I Ikeakatalogen debuterade Telegono 1970 och kostade då 77 kronor. Gästspelet blev kortvarigt: en säsong. I andra länder och med andra distributörer hade Magistrettis Telegono större framgång.
Verner Panton: Vilbert
Om man skulle välja en formgivare så långt från Ikeas produktionseffektiva lagomestetik som möjligt, hamnade man förmodligen mycket nära Verner Panton, den danske formgivaren som såg det som sin uppgift att provocera människor till att använda sin fantasi. Slumpen ville emellertid att Panton bodde granne med Gillis Lundgren, Ikeas förste designchef, som under 1990-talet ledde ett utvecklingsbolag för Ikea utanför Basel. Och inte nog med det, Verner Panton hade mirakulöst nog en stol som var så fyrkantig att den kunde säljas monterbar i ett platt paket. Förmodligen det enda fyrkantiga Panton ritade under sin livstid för övrigt.
Nu var vägen in i 1994 års katalog långt ifrån spikrak. Till skillnad från Wirkkalas och Magistrettis lampor skulle stolen produceras av Ikea, och Panton, som normalt ritade för prestigetillverkare som Knoll och Vitra, var inte lagd åt vare sig kompromisser eller produktion på marginalen. Stolen i sig var inte problemet, fyra rektangulära MDF-plattor var som gjorda för Ikea, men färgen ... Verner Panton både levde och verkade i en intensiv färgskala och hade in i det sista svårt att acceptera de utspädda standardlaminatfärger som skulle ersätta prototypens sprakande lackyta.
I 1995 års katalog är Vilbert upptagen som nyhet för 675 kronor, däremot inget om vem som ritat stolen. Året efter var den borta.
Lärde sig sälja design
Tre produkter från tre formgivare med världsrykte som inte överlevde första året i Ikeakatalogen. Jämför det med Gillis Lundgrens Billy som funnits längre än Gamla testamentet. Det finns säkert fler orsaker till att de blev misslyckade hos Ikea men en sak är säker: ska man sälja designmöbler måste man också sälja designern. Det krävs odemokrati.
Men Ikea lärde sig. Efter Vilbert presenterade Ikea sin första PS-kollektion och nu trumpetades inte bara de kända namnen ut: Thomas Eriksson, Gunnel Sahlin, Tom Hedqvist, Thomas Sandell och alla de andra, hela kollektionen lanserades på möbelmässan i Milano.
Ikea är nu inne på PS-kollektion nummer 5 och avgående designchefen Lars Engman hade som sitt testamente sammanställt en lista på ett sextiotal Ikeaikoner som ska finnas tillgängliga i sortimentet från och med säsongen 2008–2009. Och motivationen bakom?
– Jag tyckte länge att Ikea missbrukade god formgivning. Vi såg bara till det kommersiella. Ikea måste ha råd att ha kvar god formgivning i sortimentet även om det inte säljer en miljon saker.
Men bortsett från det är allt precis som vanligt i Älmhult.
Klen initial försäljning och anonym Ikeaidentitet gör Wirkkalas och
Magistrettis lampor till högoddsare på andrahandsmarknaden. Wirkkalaliknande
lampor finns på var och varannan loppis för en hundring, äkta vara kostar
ett par tusenlappar i antikbodarna. Telegono hittar man enklast på
utländska designsajter men också på japanska, holländska och italienska
Ebay.
Pantonstolen kan däremot inte ha varit helt misslyckad med tanke på hur många
exemplar som ändå cirkulerar på den svenska marknaden. Den är dessutom
bekvämare än den ser ut. Mellan tretusen och femtusen kronor får man räkna
med att betala för en Vilbert i bra skick.
0% är glada
0% är likgiltiga