Fynda på loppis

Det är soligt och skönt, precis som det ska vara en sommarlovsdag. Min dotter Mira och jag går på loppis. De smala borden under träden är fyllda med allsköns grejer. Vi strosar runt, vrider och vänder på än det ena än det andra. Mira får ett bra tips på några ganska anspråkslösa gula assietter. De är gjorda av designern Kaj Frank och ett fynd påstår han som säljer. Själv faller jag för en blommig kaffekanna. Jag får rådet att den går bra att använda som vas. Locket kan ligga bredvid som prydnad.

På loppisen kryllar det av folk. Både säljare och köpare vimlar och myllrar runt. Det susar lite i trädkronorna. Vi befinner oss på Drottningtorgets loppis i Malmö, men när sommaren är i full gång, finns försäljning av gamla grejer snart sagt överallt. Idrottsloppisen på stora fotbollsplanen, bondauktionen på gårdsplanen, scouternas marknad bakom kyrkan, välgörenhetsföreningar, loppislador och garageloppisar. Och det som säljs kan verkligen vara precis vad som helst.

Jag har alltid tyckt att det är kul med gamla grejer. Så kul att jag de senaste fem åren skrivit om ämnet som redaktör i flera vecko- och månadstidningar. Just nu håller jag på att färdigställa min första bok: Loppisboken, historier om söta saker.

Några veckor framöver ska jag här i Sydsvenskan ge dig några av mina bästa tips inför fyndjakten och lite historik kring olika klenoder.

Att gå på loppis är ett härligt sommarnöje, och dessutom är det en god gärning. För miljön, världen och dig själv. Skräp för någon är skatter för en annan. Genom att köpa det andra tänkt slänga sparar man både regnskog och sopberg. Dessutom är det billigt. Man kan shoppa loss utan att göra av med några större summor.

Kanske hittar man äntligen det där man letat efter länge, eller så snubblar man över något helt annat som man inte visste att man saknade men som man från och med nu inte kan vara utan.

Mitt eget intresse började med att det fanns så fina och krusidulliga saker hemma hos min mormor när jag var liten. Söta rådjur, förtjusande damer, små askar i silver. Och kaffekopparna hon hade, sirliga med gröna blommor på. Hos farmor som bodde på landet fanns ett helt skafferi fyllt av byttor i emalj, gamla karamellburkar och en soppterrin med rosor.

Hängt på loppisar har jag gjort sen dess. Allra bäst tycker jag egentligen om loppisbutiker. De som inte säljer dyra antikviteter utan en småblommig porslinskanna för högst en hundring. Det är inte jättebilligt, men man kan titta på utvalda saker i lugn och ro, istället för att ryckas med i en auktionsbjudning.

Att gå på sommarauktion eller stora föreningsloppisar har ju förstås en helt annan charm. Det är ett folknöje. Man får hela loppiskulturen och rätta känslan.

Oavsett hur du väljer önskar jag mycket nöje!