Hemma på äldreboende

Brita Nilsson, 89 år

I hörnskåpet står moderns bröllopskoppar, vid balkongdörren fåtöljen i guldgult som hennes barn inte fick sitta på när de var små. Brita Nilsson, 89, har tagit med sig sina käraste och finaste ägodelar till trygghetsboendet Mårtenslund. Porslinsfiguriner hon fått på födelsedagar och när hon slutade sitt jobb som skolmatsalsbiträde.

– Allt jag inte kunde ta med mig fick jag sälja eller ge bort. Det var det värsta. Mina barn ville inte ha något, de sa att de redan har fullt. Men jag tog med mig det viktigaste, säger hon.

På väggen hänger guldinramade fotografier på familjen, andra står på det lilla skrivbordet svärsonen köpt till henne. Fönstren pryds av färgglada tygblommor, balkongen likaså.

– Jag ser så dåligt så jag kan inte hålla ordning på riktiga blommor, säger hon.

Tv:n har hon på om kvällarna för ljudets skull, för känslan av sällskap.

– Trots att jag har mina käraste ägodelar här känner jag mig inte hemma, det kan jag säga med en gång. Hemma, det är till exempel att ha sitt eget kök där man kan ta en smörgås om kvällen. Det blir inte det samma här, det här är mer som något sjukhem. De flesta som bor här är inte så pigga som jag.

– Men visst är det tryggt här med all hjälp. Nu i eftermiddag kommer de hit med röntgenapparaten för mitt knä, jag behöver inte ens åka till sjukhuset.

Yngve Ohlsson, 87 år

Fioler, cello, gitarr och piano ryms i Yngve Ohlssons rum. Han inte bara spelar, han bygger också fioler, hittills ett 30-tal.

– Det sägs ta 400 timmar för varje fiol, men jag gör det fortare, säger han.

Yngve Ohlsson, 87, har bott på Mårtenslunds trygghetsboende i ett halvår. Hans sambo bor på Brunnslyckan i huset intill och med bara några meter mellan byggnaderna är det lätt att hälsa på henne ofta. En tavla som föreställer henne i yngre år hänger ovanför sängen, Yngve Ohlsson har målat den själv.

– Min sambo flyttade först och tog med sig det hon ville ha. Jag tog annat, men vi ville nog egentligen inte ha samma saker ändå. En del grejer blev över som jag fick göra mig av med, men det är bara materiella saker och har inte så stor betydelse.

– Det jag har valt att ta med mig har väl med nostalgi att göra. Man vill ha sådant runt sig som man är van vid. Det har jag här och därför tycker jag att jag kan säga att detta känns hemma.

Yngve Ohlsson tror att han är den ende i huset som har en dator. Han sitter ofta vid sitt stora furuskrivbord och söker information om musik, håller kontakten med familj och vänner och sorterar fotografier. Över hela rummet hänger bilder av barn och barnbarn.

– Ibland spelar jag för de andra under kaffet på eftermiddagen. Hela mitt liv har fått en bättre social inriktning sedan jag flyttade hit. Här träffar man ständigt nytt folk.

Sonja Blomgren, 94 år

En gång i tiden hade Sonja Blomgren fjorton rum, när hon och hennes man bodde på prästgården i Gårds­­s­tånga. Sedan dess har rummen minskat allteftersom hon har flyttat.

I dag bor hon på Mårtens­lunds äldreboende i Lund och sover, läser och tittar på tv i samma rum.

– För varje flytt har jag fått gallra bland mina möbler och saker. Det är inte alltid lätt att veta vad man ska ta med sig. Det är tur att jag har många barn som har kunnat ta emot mina möbler, säger Sonja Blomgren.

Den höj- och sänkbara sängen ingår i hyran, liksom de inbyggda garderoberna. Men allt annat – soffa, skänk, bokhyllor och bord – har hon haft med sig från sina tidigare hem. Liksom fåtöljen hon köpte till sin man när han blev sjuk för många år sedan. I den sitter hon ofta och läser, just nu Anna Gavaldas ”Lyckan är en sällsam fågel”.

På skänken bredvid har Sonja Blomgren, 94, samlat sina käraste prydnadsföremål: porslinsfåglarna från Warsava, vasen från Grekland och den speciella figuren från Mexiko.

– Jag tycker att det känns hemma här. Visst har det varit en stor omställning, men man får se till det positiva, det är tvunget.

Möblerat hade hon gjort innan hon flyttade in, i tanken, liksom hon gjort före alla livets flyttar. Rummet är ljust och luftigt, sparsmakat som hon vill ha det.

– Men de saker jag tagit med mig betyder något. Det finns minnen i dem.

Som godisskålen. Den är målad av hennes sons rumänska frus mor. Eller soffbordet den står på, en gåva från konfirmanderna på ett sommarläger 1941.

Det ringer på dörren och Sonja Blomgrens väninna, som bor ett par rum bort i korridoren, sticker in huvudet:

– Ska du inte ha lite mat?

– Jag kommer! säger Sonja och tar tag i rullatorn och styr stegen mot dagens bruna bönor med fläsk.