MALMÖ. Monika Gora är landskapsarkitekten och konstnären vars glasbubbla
med Medelhavsklimat i Västra hamnen beskrivs som ”en höjdare i svensk
arkitektur”. Hur reagerar man på det?
– Det är naturligtvis omtumlande. Självklart är jag mycket stolt över
Glasbubblan. Men man får inte glömma att ett projekt av den här typen också
är ett lagarbete med en rad kompetenser involverade. Glasbubblan hade inte
blivit det den är idag utan ett fantastiskt samarbete mellan alla inblandade
parter.
Målet med glasbubblan i Västra hamnen var att skapa en förening mellan
skulptur, organism och paradis, förklarar Monika Gora, och samtidigt att
skapa en naturupplevelse utifrån det artificiella.
– Naturupplevelsen är ett viktigt behov hos stadsmänniskan. Jag upplever inte
att det finns en motsättning mellan ”naturnatur” och människoskapad natur.
Gränsdragningen mellan dem är inte alls så tydlig som man ibland kan tro. En
del upplever andakt i naturen. Men man kan också skapa andakt i en formgiven
natur och den blir mer distinkt. I mina tillfälliga verk kan jag ta ut
svängarna och vara lekfull, i mina permanenta verk strävar jag efter omtanke
och det platsspecifika.
Glasbubblan har fått internationell uppmärksamhet. Förutom i
tidskriftsartiklar finns den med i boken ”Avant Gardeners – 50 visionaries
of the Contemporary Landscape” av Tim Richardson, och i den kommande boken
”Contemporary Gardens” (Phaidon Press) som skildrar hundra trädgårdar i hela
världen, genom modernismen fram till i dag.
Monika Gora utforskar kontinuerligt gränserna och samspelet mellan natur och
kultur, koncept och objekt, konst och arkitektur.
– Att korsa gränserna ger ofta spin-off effekter. Om man jobbar med helhet får
man också idéer om detaljerna. Men sedan är det förstås så att man ofta
försätter sig i en situation där man inte kan allting. I varje projekt måste
man sätta sig in i nya metoder, nya material, nya konstruktioner, och då
måste man också hitta kompetensen och kunskapen för att genomföra konceptet,
idén och tanken – det är alltid konceptet som är viktigast för mig. Denna
del av skapandet är en spännande nödvändig utmaning, liksom att inte upprepa
det man har gjort tidigare.
Monika Gora deltar kontinuerligt i tävlingar om offentliga uppdrag. Nyligen
vann hon en tävling om utsmyckningen av en stor utomhusvägg på en
idrottshall i Karlstad. Hon skissar på uppdrag av Region Skåne på en
offentlig utsmyckning vid entrén till akutintaget på Infektionskliniken på
Umas. Ett annat av hennes förslag tävlar om uppdraget Framtidens park i
Linköping, där också Metarmor-phos, en av Monikas många offentliga
skulpturer ingår. Aktuellt är också ett skissuppdrag på ett parkområde i
Östersund.
– Jag vill väldigt gärna göra en hel park. Under ett projekt upptäckte jag
alla jordhögar som Malmö stad transporterar till norra infarten i Lund. Jord
från nybyggnationer i Malmö körs dit och det har pågått i många år. Jag fick
idén att använda dessa jordhögar för att skapa en grön platå med terrasser
och en park. Jag vände mig till gatukontoret och fick uppdraget att göra en
konceptskiss som Malmö stad sedan har använt som riktlinje för sitt
fortsatta arbete.
Malmö kallas ibland parkernas stad. Men idag behöver fler få tillgång till
grönytorna, menar Monika Gora:
– Det finns en idé om att Malmö är en stad där bebyggelsen direkt gränsar till
slätten, men jag menar att den kuperade marken och parkerna också är en del
av staden. Jag tänker mig ett nytt markerat parkstråk längs med yttre
ringleden. Från Kirseberg till Lernacken, med olika landskapsgestaltningar.
På så sätt skulle vi få en uppsättning nya parker för ett växande Malmö.
– De mest attraktiva parkerna i Malmö vänder sig mest till stadens
privilegierade västra delar. Genom detta stråk skulle man få mer park och
grönska till alla medborgare. Men det skulle också bevara en tydlig gräns
mot slättlandskapet, på ett nytt sätt. 00-talet har tillhört Malmös gräns
mot havet. Det är dags att vända intresset mot den andra gränsen.