MALMÖ. Bara ytterväggarna är kvar av det gamla huset som i november 2007 rymde
två övergivna bilverkstäder. Familjerna har med en byggfirmas hjälp
förvandlat den gamla industrifastigheten till bostäder.
Det blev en lång resa, betydligt längre än vad de hade väntat sig. Det har
funnits stunder när några tappat gnistan. Som när byggfirman gick i konkurs,
när innergolven blev för höga, när en trappa till övervåningen inte passade,
när grannarna klagade på att bygget störde eller när taket började läcka
strax före inflyttning...
– Projektet har varit otursförföljt i stort sett hela tiden, säger Kalle Lind.
Men nu är alla på plats i varsin nybyggd lägenhet där de själva har bestämt
var varenda elkontakt, mellanvägg och taklampa ska sitta.
Det har blivit fem lägenheter med olika karaktär: en art deco-inspirerad, en
med gammeldags charm, en med takfönster, en med industriell känsla och en
med modernt franskt lantkök. Alla är formade efter ägarnas smak.
Det blev både jobbigare och dyrare än de tänkt sig. Men en sak är de överens
om: Bostäderna blev bra, till och med bättre än de vågat tro.
– Det känns otroligt lyxigt att ha fått utforma sin egen bostad, säger Benny
Mårtensson. Den är precis som jag ville ha den.
Den sista familjen flyttade in för en vecka sedan. Redan har de börjat njuta
av sitt "kollektiv light" där dörrarna står öppna för goda vänner
och barnen springer mellan lägenheterna. De har just haft sin egen lilla
inflyttningsfest där de åt en rätt i varje lägenhet.
– Det var ju precis det vi längtade efter, säger Johanna Lind. Därför var det
värt allt byggbesvär.
"Bättre än vad jag väntade mig"
Kalle Lind och Johanna Månsson bor med sonen Leonard, snart fem år, i den
största lägenheten, 120 kvadratmeter i två plan. När man stiger in ser man
rakt genom bostaden och vardagsrummet, till höger ligger köket och till
vänster trappan upp.
– Jag måste säga att det har blivit bättre än vad jag väntade mig. Jag är
väldigt nöjd med planlösningen, säger Kalle Lind.
– Lägenheten är jättefin. Och det är så skönt att komma på plats, säger
Johanna Månsson som väntar familjens andra barn vilken dag som helst.
De har valt genomgående målade trägolv och putsade väggar, bortsett från en
flamingotapet som fondvägg i vardagsrummet. De har inrett med charmiga
möbler som Johanna köpt i begagnatbutiker.
Köket har stora arbetsytor, schackrutigt golv, vit inredning och massor av
överskåp på en vägg. Den helkaklade väggen ovanför spisen har
blomdekorplattor som Johannas mamma gjort.
– De plattorna har legat och väntat i ett och ett halvt år på att få komma
upp. Jag är så nöjd med att de är uppe nu.
På övervåningen har de lyckats få in tre rejäla sovrum och ett mindre
arbetsrum. Gamla dörrar med fönsterglas och en vägg i glasbetong ger ljus i
hallen.
Bokhyllorna är uppe och fyllda med böcker. Flyttkartongerna tömda och tavlorna
sitter på väggarna. – Vi har känt oss lite stressade eftersom vi snart ska
ha barn, säger Johanna som tycker att ombyggnaden var mycket jobbigare än de
trodde. Skulle de göra om det?
– Nej, nej, nej, säger Kalle. Hade jag kunnat ana vilken fruktansvärd
ovisshet, vilka logistiska problem och hur mycket vi måste synka själva för
att det skulle kunna genomföras så hade jag aldrig hoppat på det här
projektet.
– Fast svaret är nog olika beroende på vilken dag du frågar oss. Jag skulle
säga ja, skrattar Johanna och berättar om gårdagens grannfest där familjerna
gick mellan lägenheterna för att äta olika rätter.
– Det har varit en lång process men det har ju blivit precis som vi ville!
Kalle håller med. Det har ju blivit bra:
– Och jag tror att det är ett bra sätt för barnen att tillbringa sin barndom.
Ju äldre de blir desto större glädje har de nog av varandra.
"Tänk att jag bor så här fint"
– Jag njuter, säger Benny Mårtensson. Allt har blivit precis som jag ville.
Det känns nästan overkligt att jag ska bo så här fint, det känns oerhört
lyxigt, jag är ju bara en enkel människa.
Benny Mårtenssons lägenhet ligger mitt i huset och är i två plan. Han har valt
att göra kök och vardagsrum som går i ett. Köksinredningen är vit, helt utan
överskåp, med en stor svart gasspis, bänkar av trä och ett mörkt trägolv.
Från köksön mitt i köket har han överblick över hela bottenvåningen. Diskhon
finns vid fönstret ut mot gården.
Vardagsrummet ligger ett par trappsteg upp för att markera gränsen mellan kök
och avkoppling.
– Jag är supernöjd! Det var precis ett sådant här rum jag ville ha.
Benny Mårtensson var sist att flytta in, han har bara bott här i en dryg vecka
med barnen Tuva och Olle.
– I går sprang barnen mellan lägenheterna och lekte, då kände jag: det här
kommer att fungera!
Än saknas en hel del innan lägenheten är komplett: badkar, badrumsdörr och
tvättmaskin till exempel. Men Benny tar det med ro:
– Det är mitt eget fel, det var så många beslut att ta att jag inte orkade med
att bestämma badkar. Och jag har ju dusch!
En trappa upp finns två rymliga sovrum: Bennys vetter mot gatan, Tuvas och
Olles mot gården. Även en liten toalett finns på ovanvåningen.
Barnens rum har gott om yta och två dörrar från hallen. Tanken är att rummet
ska gå att dela av så småningom.
Annat som är kvar att göra är att montera garderober och bokhyllor.
– Byggtiden har varit jobbig. Det har tagit mycket tid och varit många beslut
på vägen. Men samtidigt har det varit roligt att se lägenheten växa fram. Nu
njuter jag av allt.
– Om jag hade vetat det jag vet i dag så hade det gått mycket bättre, man har
ju fått en del erfarenhet av hur byggprocessen går till.
Fabriken blev dyrare än planerat, men Benny tycker att priset ändå blev ganska
rimligt.
– Min månadskostnad hamnar på runt 8 000 kronor för både lån och månadsavgift
och det är absolut rimligt.
"Det går långsamt framåt nu"
Valle Westessons och Kajsa Hilton-Browns lägenhet presenterade vi redan före
jul. Nu har de hunnit bo in sig och fått alla sina grannar på plats.
– Det är så trevligt och praktiskt att bo med goda vänner. Jag kan till
exempel lämna Tim hos grannarna när jag hämtat Blanka på dagis, säger Valle.
Snart fyraåriga Blanka går redan iväg till sina kompisar i grannlägenheterna
när andan faller på.
– Hon har verkligen anammat kollektivtanken och trivs jättebra. Hon är nästan
aldrig hemma.
Familjen bor i enplanslägenheten längst in på gården och har arbetat med att
behålla lite av den industriella känslan, vilket syns i val av lampor,
innerväggar och kranar. Sedan vi besökte dem som nyinflyttade har de hunnit
få upp en del lampor och väggprydnader, som de färgglada maskerna i köket.
– Det går långsamt framåt nu. Bokhyllorna ska upp, kanske kommer de på måndag,
säger Valle.
Familjen har börjat känna sig hemma i Kirseberg.
– Det är mysiga kvarter här omkring när man går med vagnen, säger Valle. Och
det är så trevligt att vinka till grannarna när jag cyklar iväg till jobbet
på morgonen.
"Vi träffar grannarna dagligen"
Anna Normann och Björn Eriksson bor i enplanslägenheten på andra våningen. För
att komma upp har de en nybyggd utvändig trappa. Lägenheten är på 96
kvadratmeter med kök och vardagsrum i ett och två sovrum. Lägenheten känns
öppen och ljus. Anna och Björn har tagit upp takfönster på två ställen för
att få extra ljusinsläpp.
– Vi är mycket nöjda, säger Björn Eriksson.
– Ja, det blev som vi tänkte, planlösningen och ljuset känns jättebra, säger
Anna.
De var bland de första att flytta in och gläds åt att ha fått sina grannar på
plats.
– Jag är pappaledig nu och det är verkligen skönt att ha vänner i närheten,
det blir så enkelt! Jag träffar grannarna dagligen, säger Björn.
– Det känns jättekul att bo såhär och förenklar verkligen vardagen och gör den
trevligare, säger Anna.
Ett grannbarn som glömt en leksak kommer in och hämtar sin figur och går igen.
Björn resonerar lite kring om man alltid kan ha så öppna dörrar eller om han
kommer att vilja kunna dra sig undan det kollektiva ibland.
– Fast då får man väl ta tag i det då, säger han.
Lägenheten ser i stort sett färdig ut, men Anna säger att en del återstår. De
lät måla alla väggar vita för att hinna känna efter, och nu funderar de på
mönstrad tapet i barnrummet och färgsatta väggar.
Att själva bygget, som tog mycket av deras tid under nästan två år, var
krävande säger de sig nästan ha glömt.
– Men när det dyker upp något nytt strul nu så känner jag nästan vanmakt, jag
orkar inte ta tag i mer, säger Björn.
"Det känns så grymt bra"
Familjen Droppe med Adam, Jessica och sonen Elton, som blir 3 år i maj, bor i
en tvåvåningslägenhet på 111 kvadratmeter. Från entrén ser man genom det
öppna köket och vidare mot vardagsrummets fönstervägg.
– Det känns så grymt bra att bo här, säger Jessica Droppe. Det är nästan
overkligt att detta är vårt nu.
Adam och Jessica Droppe har valt en låg köksinredning, helt utan överskåp, med
en köksö mitt i rummet. Kylen göms i draglådor och frysen är så låg att den
får plats under en bänk i det ljusa köket.– Vi ville inte ha några överskåp,
och ärligt talat hade det inte funnits någonstans att sätta dem, säger
Jessica Droppe.
De turkosa skåpsfronterna har specialbeställts på snickeri för att passa
favoritstilen art deco.
Detta är den gamla bilverkstaden som för ett år sedan hade en stor port på
kortsidan. Den har bytts ut mot en fönstervägg genom vilken ljuset flödar in
i vardagsrummet.
På bottenvåningen finns sällskapsutrymmen och ett stort badrum. Där uppe är
tre rum och en liten toalett.
– Det är härligt med så stor lägenhet! Och det är den finaste vi har sett,
säger Jessica Droppe som är allra mest nöjd med köket.
– Ja, det inbjuder till matlagning och bak, säger Adam Droppe. Jag har bakat
för första gången i mitt liv.
Familjen har hunnit bo här ett par månader. Elton går på dagis tvärs över
gatan.
– Det är väldigt skönt att bara kunna slappna av och bo här nu, säger Adam som
berättar att de hunnit både fika och äta flera gånger med sina nya grannar.
– Det är så lätt att gå in till varandra, att umgås spontant. I går kom lilla
Blanka in själv, det är en himla skön känsla, säger Jessica.
Fast byggtiden var ansträngande.
– Många beslut hade vi inte tid att tänka igenom. Ibland fick man rusa iväg
och handla. Vi köpte till exempel tapeten på impuls för att målaren stod och
väntade, säger Adam.
– Det var ett större projekt än vi trodde. Och vi undrade ofta om alla val vi
gjorde skulle passa ihop. Det är väldigt tillfredsställande att det blivit
precis som vi tänkte, bättre faktiskt, säger Jessica Droppe som ändå skulle
göra om det igen:
– Ja! Vi har redan börjat tänka att det här kan vi göra igen. Kanske ett
sommarstugekollektiv, säger båda.