Gamla hus blir som nya

Ska dåliga bostadsområden kulturstämplas för att de fyller femtio?

Miljonprogrammets bostadsområden stod i centrum för Fuktcentrums temadag i Lund i förra veckan.

Att man tar dem i klump beror på att de har det mesta gemensamt: koncentrerade samlingar av betongstommar med tunna ytterväggar, dåliga fönster och nedslitet inkråm. De byggdes före oljekrisen och i dag är isoleringen i ytterväggarna ett skämt.

Hade de inte varit en så stor del av vårt bostadsbestånd hade man kunnat riva hela rasket, som man har gjort på småorter i Norrland. Men vi behöver bostäderna.

Samtidigt måste vi göra dem oerhört mycket energisnålare.

Det är ingen lätt ekvation.

Kommunägda kvarteret Brogården i Alingsås har blivit ett pionjärområde. Från början handlade planerna om en vanlig renovering, men efter utredningar och diskussioner sattes energimålet mycket högre: Passivhusstandard! Och det har man lyckats med, enligt arkitekten Helena Westholm. Ett första hus står klart, två till byggs om i år.

Det enda som är kvar av de ursprungliga husen är betongstommen och taken. Allt annat revs ut, till och med grunden grävdes upp. Balkongerna som stack ut som gigantiska köldbryggor sågades bort. Idag har lägenheterna halvmetertjocka ytterväggar med djupa fönstersmygar och inga värmeelement; värmekälla får man vara själv. Bostäderna är mycket täta och den mekaniska ventilationen har värmeåtervinning.

Arkitekt Helena Westholm berättade i Lund hur man försökt återskapa husens yttre uttryck. Även i dessa ofta utskällda bostadsområden talar man idag om kulturvärden som ska bevaras. Men en vanlig fråga hon har fått är: ”När ni ändå hade chansen att göra något med de gamla fula husen, varför gjorde ni inte mer?”

I andra länder är man djärvare och mindre respektlösa när det gäller att omvandla äldre byggnader. Och för all del: i göteborgska Gårdsten kapades betonglimporna upp och fick terrasslägenheter. Är det kanske så vi ska tänka för att ge miljonprogrammet en ny lockelse?

Ha en skön söndag.