LANDSKRONA. Tre våningar upp i kollektivhuset Yxan finns Solveig och Jonas
Lövendahls lägenhet. Här skiner väggen gul som solen och den orange soffan
är fylld av blommiga kuddar.
– Solveig har verkligen fört in färg i mitt liv, säger Jonas Lövendahl.
Vi sitter i det nymålade köket med ljusröda skåpluckor och blommig tapet.
– Jag har alltid älskat gult, stora blommor och sjuttiotalsmönster, säger
Solveig Lövendahl. Det har kommit med tiden, men nu gillar du ju färg lika
mycket som jag.
Hyreshuset som är byggt 1930 är sedan 1983 ett kollektivboende.
– Jag fick höra talas om huset och tyckte att det lät så mysigt med alla
sociala utrymmen och gemenskapen, säger Solveig Lövendahl. Bland annat så
fanns det en keramikverkstad i källaren när jag flyttade hit för fem år
sedan.
I de tjugo kollektivlägenheterna bor sammanlagt cirka femtio personer, den
yngsta är två dygn, de äldsta två damer på 85. Vad de gemensamma utrymmena
används till skiftar lite efter vad de boende är intresserade av. Just nu
har drejskivorna fått lämna plats åt ett gym som används flitigt.
Biblioteket är också populärt, fem fulla bokhyllor har hyresgästerna samlat
ihop. Här ställer man ner böcker som man tröttnat på och kan samtidigt låna
med sig något nytt. I hyllorna står allt från fina läderband till vältummade
pocket.
Vägg i vägg finns snickarverkstaden, där man bland annat kan måla om saker och
sen låta dem stå och torka i lugn och ro.
– Och det gör inget om man spiller lite. Bra för den som är pysslig som jag,
säger Solveig och fortsätter: Man ska inte vara rädd för färg. Ofta tänker
folk: vi tar en beige soffa för det tröttnar man inte på. För mig är det
precis tvärtom, det som inte har färg tröttnar jag på snabbt.
Blommiga tyger och loppisfynd sätter karaktär på hemmet. Bokhyllan i
vardagsrummet är byggd av sockerlådor från Solveig Lövendahls mormors
barndomshem och är nästan som ett litet konstverk.
– Jag tyckte att lådorna var så fina och försökte komma på något att använda
dem till. Jag började bygga hyllan och sen har den bara vuxit. De minsta
lådorna är från Landskrona margarinfabrik.
– Vi gillar gamla möbler, säger Jonas Lövendahl. De är oftast gediget gjorda
och av bra material som ger en äkta känsla.
– Det där gäller faktiskt också tyger, säger Solveig Lövendahl. Det är
jättestor skillnad på gamla sjuttiotalstyger, som har en helt annan stadga
än nygjorda som snabbt blir sneda och sladdriga. Har de hållit i fyrtio år
är det precis som om de håller i fyrtio till, medan de som är fem år gamla
redan är tråkiga och urblekta.
Solveig Lövendahl berättar om de olika möblerna. Matbord och stolar från
mormors hus i Skälderviken. Syskrinet från mormors syster. Golvlampan från
Jonas mormor och den över bordet från Jonas pappa.
– Man måste våga blanda. Saker kan bli fina ihop fast de är från helt olika
tider och platser. Jag gillar saker som har en historia. Som den röda backen
med tidningar. Den stod i mormors syrum full av tyglappar som man fick välja
bland för att sy dockkläder på hennes trampsymaskin.
Att sy dockkläder är en hobby som satt spår, idag syr Solveig barnkläder i
olika blommiga tyger och säljer via sin blogg på nätet.
– Hela min familj är pysslig. Det fanns alltid lådor med färger och flirtkulor
hemma när jag var liten. Det var bara att pyssla på.
Båda gillar att tänka nytt. Som när byrån gick sönder men lådorna fortfarande
var fina. En är nu klädd med tapet inuti och har blivit nattduksbord. En
annan sitter på väggen som hylla.
– Lekfullhet är viktigt, säger Jonas Lövendahl. Allting behöver inte vara
stramt och vitt. Det är kul att testa lite olika grejer. Funkar det inte så
är det bara att plocka bort. Och köper man på loppis så kan man lämna det
vidare till loppis igen när man tröttnat på prylen. På så vis bidrar man
inte heller till konsumtionshets.