SIMRISHAMN. – Jag är fast hos de våldsamma klättrarna, förkunnar Mia Gröndahl.
– De som uppför sig som man gör i de kinesiska skogarna, där man bara ger sig
iväg tio meter upp i träden och sedan kastar sig ut från toppen. Det är där
jag är i dag.
– För övrigt är jag en helt normal person, försäkrar hon.
Fotograferande och skrivande journalist, med flera böcker bakom sig. Bosatt i
Kairo och expert på Mellanöstern.
– Rosen har så många ansikten och framträder i så många varianter: små, stora,
klättrande, krypande, enkla, tättfyllda. Människan har älskat rosen i
sjutusen år, den följer oss genom livet och är med vid alla högtider, den är
kärlekens blomma.
Hur började det här?
– För tjugofem år sedan skulle jag skapa en trädgård av tre tunnland åker. Jag
satte pliktskyldigast rosor, doftlösa, robusta och strikta saker.
– Så fick jag se en vildros i Göteborgs botaniska trädgård. Den kastade sig ut
med enorma lianer till grenar, översållade med små doftande blommor. Det var
överväldigande. Sådan rikedom, sådan poesi. Jag föll pladask.
För sju år sedan började Mia Gröndahl och några likasinnade söka gamla
rosensorter som överlevt i täpporna på Österlen. För att göra projektet känt
skapade de en rosfest i Simrishamn. Succé.
– Vi spårade upp över tvåhundra gamla rosor, förökade dem och planterade dem
på ett torg som redan hette Rosentorget. Där står de nu så att alla kan se
dem. Vi har nått vårt mål.
Festen fortsätter ändå, har spritt sig och pågår i hela trakten.
Rosenvisningarna inkluderar Mia Gröndahls klättrare i Borrby.