Huset som luras

HÖLLVIKEN.

– Jag fick jobbet som student och började skissa på det på skoj, säger han i bilen på vägen mot Höllviken.

Jo, det är sant. Beställarna, som ville ha någonting utöver det vanliga men inget skrytbygge, vände sig till arkitektskolan vid LTH i Lund för att få tag i en ung arkitekt med en fräsch syn på arkitektur. De fick Johan Sundberg: ”Det här är kurs­ettan”.

I nära samarbete med beställarna skissade han under en lång process – det tog ett år, säger han själv – fram ett öppet atriumhus som ligger lågt under tallarna och omfamnar tomten, som under den varma årstiden fungerar som familjens vardagsrum.

Med skogstomterna i Höllviken handlar det om att förhöja läget, säger han. Att integrera världen omkring med utblickar och siktlinjer genom huset.

– Villa Bergman är omgiven av en väldigt homogen miljö: träd, skog, sand. Det handlar inte om att ta vara på en fantastisk utsikt, som om man ritar en villa på en sjötomt. Här handlar det om att ta in miljön i huset. Att stoppa in utsikten i huset.

Ett sätt är att bryta upp gränsen mellan inne och ute. Med stora glasade hörn, med uterum som kan slutas till med glasväggar, med stora glasade partier som ofta är skjutbara och en gräns mot atriumgården som ibland dras in, ibland tar ett steg ut.

Att gräsmattan, trädäcken och golven innanför glaset ligger i samma nivå förstärker känslan av gränslöshet liksom fasadmaterialen, lärkträ och glas, här och där halvt dolt bakom skjutbara jalusier av lärk.

Kontakten ute/inne och mellan olika delar av huset har varit en bärande tanke, liksom att underordna sig den omgivande miljön; huset hukar sig medvetet så lågt som möjligt under de högresta tallarna och ingen som kommer hit anar att det har en boyta på 300 kvadratmeter.

Villan har en tydlig uppdelning mellan en sällskapsdel, i vinkeln som sträcker sig mot vägen, och en privat del med sovrum och badrum längst bak på tomten. Längorna som är sex meter breda är byggda på en träregelstomme med stålförstärkningar där det behövs och vissa murade fasadpartier på baksidan. Det platta taket sluttar svagt bakåt/utåt, den bakre väggen är sluten och bara uppbruten med ljusinsläpp här och där.

Fronten mot gatan med sina lite gåtfullt svängda former kom till sist. Carporten som kan ge associationer till entrén till en gammal dansbana ramas in av två förrådsbyggnader och plank. När man träder in genom trädgårdsgrinden är överraskningen desto större.

– Intrycket från gatan skulle skilja sig från det som finns där innanför, förklarar Johan Sundberg. Huset ska luras lite.