HÖGANÄS. – Vi ville skapa ett bra inomhusklimat, med naturliga och rena
material, säger Gunilla Axelsson. Sen hänger det ofta ihop med ett mer
allmänt miljötänkande.
Att det skulle bli ett korsvirkeshus behövde inte ens diskuteras. Både Pelle
Nilsson och Gunilla Axelsson driver egna företag med inriktning på
byggnadsvård. De har sysslat med korsvirkeshus med vasstak, både byggt nya
och renoverat gamla.
De ville ha gott om utrymme, en funktionell planlösning och högt i tak. Mellan
de grova takbjälkarna, tillverkade av småländska furor som de själva var med
och fällde, är takhöjden 2,70.
Huset i Döshult, några kilometer söder om Höganäs, består av två längor.
Bostadshuset på 220 kvadratmeter, verkstaden och garaget på drygt 70
kvadratmeter.
Målet har varit att kombinera moderna krav på isolering och ventilation med
traditionella byggmetoder och naturliga, gärna återvunna material: lera,
kalk, tegel, sten och vass. Merparten av det återvunna materialet kommer
från gamla rivningshotade hus och gårdar runt om i Skåne. Vackert åldrade
material som de flesta byggfirmor skulle riva ner och kasta bort, men som
Pelle och Gunilla lagt oräkneliga timmar på att försiktigt plocka ner och
forsla hem.
– Verkstaden är byggd av lertegel från ett gammalt torp. Takbjälkarna kommer
från Scalabiografen i Helsingborg. Innerväggarna i bostadshuset är byggda i
gammalt tegel, och gatstenen på gården kommer från ett hus utanför Laröd,
berättar Pelle Nilsson.
Man skulle kunna tro att båda är uppväxta med murarslev i hand, men så är det
inte. För inte så längesedan arbetade hon inom vården medan han var steward
på SAS. De träffades på en utbildning i traditionellt bygghantverk i
Helsingborg. När de så fick nys om en tomt i Döshult bestämde de sig för att
bygga ett hus tillsammans.
De inledde bygget med att såga till stommen av kraftiga ekstockar. Ek är att
föredra i korsvirkeskonstruktioner eftersom det är ett hårt träslag, som om
det underhålls rätt kan stå i hundratals år.
Efter att ha gjutit en sula för ytterväggarna lade de ut hörnstenarna och
murade resten av grundmuren av mindre stenar. Innanför grundmuren fyllde de
på med makadam, sedan lösa lecakulor och sist en tio centimeter tjock platta
av lera där de lade slingor för vattenburen golvvärme.
– Fördelen med lecakulor, jämfört med cellplast, är att de tillåter en viss
fuktvandring, förklarar Pelle Nilsson. Samma sak gäller plattan, som alltså
är gjord av lera och inte betong. Genom att fukten kan vandra får man ett
jämnare inomhusklimat.
– Problemet när man isolerar med cellplast i en del gamla hus är att det blir
för tätt. Istället för att vandra upp genom golvet rör sig fukten utåt och
upp i väggarna.
De planerade att göra även ytterväggarna i lera blandad med lecakulor, men en
bekant väckte idén att använda träullit, plattor av cementbunden träull. De
har god isoleringsförmåga och är dessutom bra putsbärare. För Gunilla och
Pelle, som ägnar veckorna åt att rota i gamla hus, kändes det som ett
betydligt enklare alternativ än lera.
Efter att ha provputsat ytterväggen med lerbruk övergav de även den tanken.
– Vi vill ha ett hus som är lätt att underhålla, därför blev det kalkputs
istället, berättar Gunilla Axelsson.
Hennes stora projekt har varit husets många fönster, fjorton stycken med 40
små rutor i varje. Bågarna är nytillverkade, men glaset är munblåst och
kommer från gamla fönster.
– Jag har skurit ut alla rutorna för hand ur gamla glas och sedan satt in dem
i de nya bågarna.
Fönstren, i gammal modell med inner- och ytterbåge, är öppningsbara både inåt
och utåt. Den breda luftspalten mellan rutorna gör, tillsammans med de många
spröjsarna, att luften står stilla, vilket bidrar till en god
isoleringsförmåga.
Mellan ytterväggen och den putsade tegelväggen på insidan har huset en 25
centimeter bred luftspalt fylld med lösa lecakulor - en isolering som
möjliggör en naturlig fuktvandring och ett jämnare inomhusklimat. Är det
något de ångrar är det att de inte ökade avståndet mellan ytter- och
innervägg. Merkostnaden hade varit försumbar jämfört med den förbättrade
isoleringsförmågan, konstaterar Pelle Nilsson.
De använder ungefär tiotusen kilowattimmar per år, inklusive hushållsel.
Sommarhalvåret värms allt vatten av solfångare på taket. Från oktober till
mars används den murade spisen i vardagsrummet, en Heikiugn med
efterbränningskammare där temperaturen stiger till 900 grader. I anslutning
till den finns en ackumulatortank på 750 liter som levererar tappvarmvatten
och värme till golven. De har kompletterat med el för att kunna hålla en
jämn temperatur på golvvärmen när de är bortresta.
– Under vinterhalvåret eldar vi en gång om dagen, det räcker normalt för att
värma hela huset, säger Pelle Nilsson. Genom att vi bränner upp rökgaserna i
efterbränningskammaren är vi dessutom skonsamma mot miljön.
Taket är isolerat med ekofibrer. Ytterst ligger vasstaket som även det har en
isolerande effekt. Huset ventileras med självdragsventiler och ett mekaniskt
ventilationssystem för våtutrymmena.
Huset tog ett år och sju månader att bygga. Fortfarande återstår bland annat
att inreda ovanvåningen. Att skynda långsamt är något de rekommenderar:
– Förr hade man ett annat tidsperspektiv. Man tog lång tid på sig och byggde
hus som skulle stå i flera hundra år. Idag lovar hustillverkarna ett
underhållsfritt hus och lämnar tio års garanti. Problemet med många moderna
hus är att de inte går att underhålla, menar Pelle Nilsson.
– Fördelen med att ta tid på sig är att man hinner känna efter och rätta till
saker under resans gång, säger Gunilla Axelsson. Det är en sak att se huset
på en ritning, en helt annan att uppleva det i verkligheten.