Några ser den som årets höjdpunkt. Andra fasar för den och många lider i tysthet.
Jag talar förstås om årsstämman, bostadsrättsföreningarnas högsta beslutande organ. Årsmötet där medlemmarna i god demokratisk anda ska utse den styrelse som ska ansvara för att föreningen sköts på ett riktigt sätt.
Eller är det inte så det fungerar?
Jag anar att en del läsare protesterar mot min idealistiska beskrivning. Det är ibland en rätt stor skillnad mellan ideal och verklighet.
Verkligheten kan ju vara att en liten klick klamrar sig fast vid styrelsemakten år efter år och gör allt för att stänga de andra ute.
Verkligheten kan vara att medlemmar som vill utnyttja sin yttranderätt på årsstämman möts av hånskratt och åthutanden.
Verkligheten kan vara att föreningens ordförande, som ju ska stå till svars inför medlemmarna, själv leder stämman och tystar all kritik med klubban.
Verkligheten kan också vara att styrelsen ”glömmer” att följa årsstämmobeslut som den inte gillar eller ändrar i protokollet och hoppas att ingen ska upptäcka det.
Verkligheten kan vara att valberedningen, som ska vara föreningens oberoende demokratiska kontrollorgan, går i ordförandens ledband och ser till styrelsens bästa – inte medlemmarnas.
Det är ett stort ansvar att leda en bostadsrättsförening. Det är stora värden man har att förvalta. Men ibland undrar jag vad som får människor att tro att de är föreningens herrar och inte dess tjänare.
Våren är den spirande grönskans, den återvändande livsglädjens och årsstämmornas tid. I en del föreningar går de tre hand i hand; då är det bara att gratulera. Där har man insett att en levande föreningsdemokrati förutsätter att medlemmarna är både informerade och delaktiga.
Kanske har de till och med något så ovanligt som en stark valberedning som granskar styrelsens arbete, bedömer dess kompetens, lyssnar på medlemmarna och vågar föreslå andra personer än dem som den sittande ordföranden vill omge sig med.
Ja, det låter som en utopi. Men det är faktiskt valberedningens uppgift.
Ha en skön söndag.