Där det en gång bara låg en platt gräsmatta med förvuxna buskar runt
tomtgränsen finns i dag prunkande rabatter, ett par små äppelträd som redan
bär frukt och ett köks- och kryddland med hösthallon, en malört som håller
på att bli alldeles för stor, och solrosor som självsått sig år från år.
Häckplantor, som var små för två år sedan, har vuxit sig höga, liksom de
många rosenbuskarna.
Och det finns hela tiden något som doftar i trädgården från tidig vår till
sen höst.
Trädgårdens ägare, Raimo Issal, är nöjd.
– Jag är så glad att vi gjorde detta. Visst har det kostat mycket, men det
är inte bra att kompromissa lite här och lite där bara för att spara.
Rolf Ahrling från anläggningsfirman Ahrling och Östinge och
trädgårdsarkitekten Cecilia Nilsson är också nöjda med hur trädgården
utvecklats.
Cecilia Nilsson fröjdas särskilt åt synen av en överblommad monbretia
(Crocosmia).
– Den har överlevt och blommat! Den är på gränsen till härdig här, så jag
var lite nervös. Men samtidigt tycker jag att man ska våga chansa och
använda sådana växter som bara går här i den allra mildaste odlingszonen.
Blåregnet, som planterades intill den kvarlämnade stammen av en nedsågad,
sjuk alm, har klättrat högt upp.
– Med en kikare kan man faktiskt se hur det växer från dag till dag, säger
Raimo Issal.
Men det kan dröja fem år innan han får se de första blå blomklasarna.
Allt har inte gått enligt planen. Pionerna i den stora perennrabatten på
baksidan av huset trivs inte av någon anledning utan står stilla i växten,
och en bambu, som var tänkt att ge insynsskydd mot frukostplatsen på
framsidan, är fortfarande liten och ynklig.
Två buddlejor eller fjärilsbuskar, en blå och en vit, blommar däremot
överdådigt.
– Det är härligt att ligga i en vilstol med huvudet ända inne i busken och
ha alla fjärilar fladdrande alldeles framför ögonen, säger Rolf Issal.
