LONDON. Lördag morgon och marknad i Shoreditch. Bland ett myller av människor och blomsterstånd kryssar Steve Wheen fram till favoritförsäljaren och väljer ut de sorter han är sugen på för dagen. Gärna någon mossväxt som kan bli gräsmatta, någon med stjälkar lämpliga som trädstammar och ett par nätta, småbladiga.
– Nu ska vi bara hitta ett lämpligt hål i en bra gata. Inte för trafikerad, för då blir det farligt, men inte heller så undanskymd att ingen ser det, säger han.
Steve Wheen är en ”pothole gardener”, asfaltshålsodlare. En gren i gerillaodlingsrörelsen, som just riktar in sig på att fylla sprickor och hål i vägar och parkeringar med växtkraft.
– Här har vi den perfekta platsen, säger Steve Wheen, och svänger in på en gatstump ett kvarter bort från marknaden och folkrörelsen.
Omgivet av fimpar, skräp och småsten finns ett asfaltshål i storlek som en mellanstor kruka. Steve Wheen plockar fram jord och spade ur sin tygkasse och sätter igång. Det går snabbt. Hålet fylls med plantjord och de nyinköpta växterna. Han flyttar runt dem en stund, funderar tills han hittar den perfekta kompositionen och gräver ned blommorna så djupt det går i den steniga marken.
– Det här blir fint, eller hur? Nu ska jag bara göra det ännu bättre.
Ur en varsamt nedpackad kartong tar han fram en rödbrun gungstol i trä, en tvättlina med små fastsatta klämmor, en vattenkanna i zink och ett par gummistövlar. I storlek dockskåp.
– Problemet är att få rätt proportioner, säger han medan miniatyrinredningen placeras ut i den nyplanterade trädgården.
Steve Wheen kallar sig för frilansande kreatör. Idén till sina potholes fick han för två år sedan när han gick på St Martins College of Art and Design och letade efter ett examensprojekt.
– Jag var intresserad av gerillaodling, men det görs ofta i så stor skala nuförtiden. Och jag ville göra något i mikroskala.
Cykelturernas eviga sicksackande mellan groparna i Londons gatunät fick honom att inse vad han ville göra. Förvandla hålen till miniträdgårdar. För att uppmärksamma politikerna på problemet, och för att väcka leenden hos förbipasserande.
– Det är en form av protest. Men också ett sätt att göra det trista vackert med små medel. Som den här planteringen. Den kostar inte mer än sextio spänn!
Än så länge har han aldrig fått en sur kommentar. Vuxna ler, barn blir överförtjusta.
– Ungarna blir till sig, särskilt med stolarna och grejerna till. Mikrovärlden passar deras fantasi.
Och att bara hitta dem så där mitt ute i en gata!
Steve Wheen bor själv i en lägenhet i närheten, utan balkong eller möjligheter att odla. Men det räcker att titta upp på de typiska brittiska radhusen i kvarteret för att konstatera att många älskar blommor. Flera av de förbipasserande som är på väg hem från marknaden kånkar på växter.
Efter en stunds pillande åker tvättlinan ner i kassen igen. Stjälkarna, träden, klarade inte att hålla linan uppe. Gungstolen svänger lätt av vinden, ena stöveln välter.
För den som lägger sig på knä tätt intill blir det prunkande asfaltshålet en hel trädgård. En egen liten scen, en värld där huskropparna runt om tycks passa överdimensionerade jättar.
– Vissa av min potholes har fått stå orörda i flera veckor, andra förstörs snabbt. Men på ett par ställen har gamla potholes från förra året börjat blomma igen av egen kraft.