Barnpsykologen Anne Stensberger

Chattarkiv Inpå livet.
Vilka tecken kan man se finns på att barn far illa? Hur öpppnar man kontakten med ett barn med ett barn som har det jobbigt? Frågorna var många när barnpsykologen Anne Stensberger svarade på läsarnas frågor om samtal med barn som utsatts för övergrepp.
sabrin: hej jag undra om det är roligt att jobba de du gör. i så fal varför.tack
Anne Stensberge: Ja,det är det.Barn är så spontana och härliga.Barn är så öppna och tar lätt till sej den hjälp man kommer med.Tack själv

Siri: Jag är ett av alla de barn som farit illa och nu i vuxen ålder kan jag inte minnas en enda vuxen som frågade rakt ut eller som vågade agera trots att det fanns tydliga tecken och rykten. Är det så det ofta ser ut? Tillhör det vanligheten att barnen levt länge i sina dysfunktionella familjer innan de kommer till er?
Anne Stensberge: Ja,tyvärr.Barn är oerhört lojala mot sina föräldrar.Vuxna kan inte,vill inte, tro att övergrepp kan ske på barn.Det fodras ett visst mod att göra det.Hoppas du får hjälp nu i vuxen ålder.

Siri: hur utbrett är problemet med övergrepp och barn som far illa på ett eller annat sätt? Är det några i varje klass som någon undersökning sa?
Anne Stensberge: Ja om vi pratar rent allmänt om att fara illa, såsom både övergrepp, misshandel, mobbing och bristande omvårdnad.

Jonas: Hur gör du för att inte bli för personligt engagerad i dina fall? Många öden som du möter måste vara svåra att få ur skallen?
Anne Stensberge: Visst är det så. Men det gäller alltid att hålla i minnet att det är barnet/ungdomen framör mig som har haft dessa hemska upplevelser och att det är jag som är den starka som barnet/ungdomen kan luta sig mot.

Anna: Hur öppnar man kontakten med ett barn som man känner på sig har det jobbigt?
Anne Stensberge: Man engagera sig i barnets vardag och intressen i första hand. Försöker lära känna barnet och försöker ta fram det positiva som finns i barnets liv innan man går in på det jobbiga.

sofia: Varför blev du psykolog? Jag tycker det verkar spännande. Kan du rekommendera det?
Anne Stensberge: Jag är jätteintresserad av människor. Tidigt undrade jag, vad är det som gör att vissa växer upp och blir harmoniska trots svår barndom medan andra får stora problem?

matilda: Finns det risk att väcka känslor hos barnet som det inte kan hantera, så att ert möte i sig blr traumatiskt. hur undviker man detta?
Anne Stensberge: Inte om man är professionell. Den lyhördheten och skickligheten att bedöma hur mycket barnet/ungdomen orkar måste en psykolog ha. Genom att gå fram varsamt och använda sina psykologiska kunskaper förhindrar man ytterligare trauma.

Jonas: Vilka egenskaper ska en bra barnpsykolog ha?
Anne Stensberge: Lekfullhet, spontan inlevelse, följsamhet, kunna improvisera. Och sist men inte minst, vara intreserad av barn/ungdomars psykologiska utveckling under uppväxten.

Undrar?: Vad tror du det är som gör att vissa bli harmoniska och vissa går det jätte illa för? Nu tänkter jag på det svar du gav Sofia här i chaten.
Anne Stensberge: Finns det eller har det funnits någon person som i barnets/ungdomens omgivning som förbehållslöst har tyckt om barnet och visat det uppskattning för den den är så har barnet fått en god grund att stå på genom att det kan känna igen männiksor som vill det väl i framtiden. Och omvänt har man aldrig mött någon som ställt upp för en så känner man inte igen detta när man möter det.

matilda: Vad sker efter mötena med dig, vad är den vanligaste behandlingen för dessa barn?
Anne Stensberge: Krissamtal och traumabehandling. När barnet/ungdomen har genomgått detta så klarar de sig oftast på egen hand och har tryggheten att kunna kontakta mig igen vid behov.

Mari: Hej Anne! Jag är uppvuxen i fosterhem. Min största fasa är att mitt barn (tre månader) inte skall tycka om mig. Hur gör man bäst för att få en bra relation till sitt barn?
Anne Stensberge: Jag hoppas att du får stöd i din föräldrarroll. Vi har det naturligt i oss; att ta hand om barn men vår egen rädsla att inte räcka till får inte ta överhand. Det gäller att du tror på dig själv och dina känslor för ditt barn. Ta stöd av goda människor i din omgivning och speciellt dem med en god lång erfarenhet. Har du inte det så finns stöd att få på barnhälsovården. Hoppas ni får det bra!

Louise: Sker "förhör" med barn under 3 år?
Anne Stensberge: Försök görs då oftast med hjälp av teckningar, speciella kort som barnet får peka på när det gäller känslomässiga uplevelser. Det stora problemet är att så små barn inte kan precisera tid och blandar ihop fantasi och verklighet.

Alexander: Vilka tidiga tecken på att ett barn är utsatt kan man se?
Anne Stensberge: Det tidigaste är rent kroppsliga tecken. Barnet kan börja uppföra sig på ett för barnet främmande sätt. Exempelvis ett lugnt barn blir aggresivt. Ett uttåtriktat barn blir mer inbundet och tyst. Givetvis när det gäller det sexuella, att man inte vill klä av sig och visa sig naken i olika situationer. Likaså vill inte barnet/ungdomen visa blåmärken och ärr och klär därför inte av sig exempelvis i kortärmat.

Alexander: Vilka fel är det vanligt att vuxna begår när de försöker få barnen att berätta?
Anne Stensberge: Att de själva är väldigt upprörda (vilket inte är konstigt), men barnet och ungdomen blir då rädd för den vuxnes reaktion och vill inte säga något. Att den vuxne försöker med utpressning för att få fram information.

Farsan: Hur bär du dig åt för att genomskåda när en tonåring mår dåligt? De är oftast inte så pratsamma och duktigare på att manipulera omgivningen!
Anne Stensberge: Att samtalet håller sig kring här och nu, alltså mellan mig och ungdomen. Oftast försöker jag ta reda på vad det står för, exempelvis nervositet, genans, ilska, påklistrad tuff attityd. När jag har fått grepp om detta är det det jag håller mig till för att försöka få förtroende och tillit och därmed få information för att kunna hjälpa.

mia: Hur kan man veta om ett barn har tagit skada utav sin pappas alkoholmissbruk och ojämna humör även om man tror att barnet alltid har sovit. Kan det finnas dolda tecken man ska leta efter.
Anne Stensberge: Oftast blir barnet oroligt för omgivningens reaktioner, då pappans reaktioner inte har kunnat förutses. Oftast blir det ett barn som vill vara omgivningens till lags och kan också bli rätt självutplånande i förhållande till sin omgivning.

Alexander: Har du någon gång stött på barn som berättat inte helt sanningsenliga berättelser? Då menar jag inte p.g.a. fantasin, utan för att de vill ha uppmärksamhet eller för att någon utomstående har tutat i dem att de varit utsatta för något som aldrig hänt. Hur vanligt tror du att det är?
Anne Stensberge: Ja det har jag men tack och lov är det inte så vanligt. När föräldrarna strider om vårdnaden är det inte ovanligt att föräldrarna försöker påverka barnet genom olika historier om den andre.
Fler artiklar om Språk & Kommunikation

Författare:
Publicerad 16 oktober 2008 11.55
Uppdaterad 16 oktober 2008 11.55

Chattarkiv Inpå livet
Läsarpulsen
Bloggar
Toppnyheterna just nu