Han tecknar de osynliga

KÖPENHAMN. Armsrock börjar med mannens breda bakdel, fortsätter med överkroppen, armarna, benen. Han suddar och börjar om med ryggen, missnöjd med proportionerna. Efter tjugo minuter finns en svartvit teckning av en polisman, iklädd hjälm, som attackerar en demonstrant. En vanlig scen i Köpenhamn under klimatmötet.

Så småningom kommer teckningen att hamna på en vägg någonstans på Nørrebro, kanske tar den omvägen via ett galleri.

Armsrock är född och uppvuxen i stadsdelen. Han är 25 år och har haft utställningar världen över. Nästa år har han en separatutställning på Danmarks främsta museum för teckningar och grafik, Vejle Kunstmuseum på Jylland. Där hänger teckningar av andra konstnärer som arbetar i samma stil. Rembrandt är en av dem.

I höstas flyttade han hem från Tyskland där han bott i sex år och bland annat utbildat sig på Konsthögskolan i Bremen.

Han står i sin ateljé i ett slitet hus i Nørrebros utkanter. Sex stycken två meter höga rispapper hänger från väggarna. Det elektriska elementet lyckas knappt pressa upp temperaturen över femton grader. Konstnären fryser och spelar Dylans ”New Morning”. Golvet är svart av damm från kolpennor.
– Jag tecknar eftersom teckningen ligger mycket närmare skriftspråket än traditionellt måleri. Och jag sysslar inte med streetart utan en klassisk konstform.

Just ställer han ut på ett av Nørrebros gallerier. Det är teckningar av mammor med barnvagnar, hemlösa, en flicka på väg till skolan med sin ryggsäck, en muslimsk familj, en medelålders man som stirrar i gatan. När utställningen är slut kommer de alla att bli en del av stadsbilden och klistras upp på vägar och murar.
– Jag vill visa de människor som inte syns. Som drunknar i alla tjusiga stora reklamaffischer för underkläder och annat glamoröst som dominerar det visuella landskapet i stan.

Han tecknar inte exakta bilder av människor han sett utan det handlar mer om typer av människor som rör sig på Nørrebro. Men ändå händer det hela tiden att folk säger till honom ”jag känner honom som du tecknat där borta”.

– En flicka sa till mig att jag gjort en bild av hennes pappa. Kanske har jag gjort det också utan att veta om det, säger Armsrock.

Målningar utomhus överlever ibland bara någon dag när någon försökt pilla loss dem, ibland i flera veckor innan de till slut spolas bort av regn och snö.
– En viktig del av min konst är att den är förgänglig. Den lever och förändras. Pappret kryllar sig, färgen ändras, en bit rivs bort.

Ateljén ligger inte långt ifrån Jagtvej 69 som från åttiotalets början fram till den våldsamma rivningen 2007 var ett centrum för Köpenhamns undergroundscen inom konst och musik.

Armsrock började hänga där när han var tretton och han har målat flera stora väggmålningar, affischer och demonstrationsbanderoller där.
– Alla börjar teckna som barn, jag är en av dem som aldrig slutade.