Han visar en annan del av Köpenhamn

Det är måndagsmorgon. Frederik Olsen är på väg ut på sin första tur som guide i de kvarter i Köpenhamn där han haft sitt hem de senaste sju åren. En tvåtimmars stadsvandring till värmestugor, härbärgen, dagcenter, kyrkor och andra platser där knarkare, hemlösa, prostituerade, alkoholister och utslagna lever sina liv.

– Det kan vara viktigt att visa upp en annan del av Köpenhamn än den som turisterna ser. Därför gör jag det här, säger Frederik Olsen.

Han är grönländare. I många år arbetade han på sjön och seglade jorden runt, framförallt på Västafrika och Iberiska halvön. Sedan började han supa och han förlorade jobbet. Han flyttade till Danmark där hans bröder bor. Hälsa och ekonomi gick utför och Frederik Olsen hamnade på gatan. Han är inte ensam grönländare med den bakgrunden. Av Köpenhamns femtusen grönländare har mellan femhundra och tusen missbruksproblem:

– Och allt som skrivs handlar om dem. De 18 000 andra grönländare som lever ett vanligt och skötsamt liv här i landet blir aldrig uppmärksammade.

Vi står utanför Hovedbangården. Åhörarna är en åttonde klass från Køge. Runt omkring hänger missbrukargäng med ölflaskor i handen.

Vi går mot Halmtorvet. I ena änden av torget ligger en sten med en skylt där det står "Minnesplats för narkotikamissbrukare".

– Den har satts upp av missbrukare för att hedra alla som dött, säger Frederik Olsen.

Runt torget är många av husen antingen nybyggda eller nyrenoverade. En lägenhet kostar minst en miljon kronor, säger Frederik Olsen. Ända sedan 1800-talet har Vesterbro varit de fattigas stadsdel. Och så var det ända tills för ett drygt decennium sedan. Unga välutbildade människor flyttar in och missbrukarna flyttar inte ut, men de trängs ihop i den östra delen av Istedgade med omgivningar. Det har varit en hel del konflikter mellan boende och missbrukare. De två världarna möts handgripligen i ett av husen på Halmtorvet. Ena delen innehåller ett populärt brunchställe, café PH, den andra en mötesplats för missbrukare där gästerna får rena kanyler och där de kan ta heroin i fred. Caféägaren har satt upp ett högt stängsel mellan de båda ställena. "Vi har förvandlats till djur på zoo", har den ansvarige för Dugnad sagt i en intervju.

– Förr var öl den viktigaste drycken runt här, nu är det ekologiskt kaffe, säger Frederik Olsen och tittar på alla uteserveringar som kantar torget.

Vi går vidare mot Istedgade och Mariakyrkan. I en telefonkur står tre personer och delar en spruta. Några av skoleleverna ser förskräckta ut och skrattar nervöst. Annars följer de tysta med turen utan att ställa några frågor.

Överallt står klasar med tre fyra män och någon enstaka kvinna som dricker öl och smusslar med sina sprutor och tabletter. Frederik Olsen hälsar på några av dem:

– Somalier, säger han och så berättar han att i Mariakyrkan kan man få både mat och kläder.

På en tvärgata ligger sedan 1910 Mændenes Hjem. Det är nordens största dagcenter för missbrukare. 1200 personer brukar besöka huset dagligen. Här finns sovsalar, sjukstuga, tandläkare, kafé och några enrumslägenheter. Frederik Olsen har varit där många gånger:

– Där är mycket bråk, säger han.

Han trivs bättre bland sina landsmän. Ett par hundra grönländare håller till i kvarteren och de har sina egna värmestugor, härbärgen och kaféer och värdshus. Grönlänningarna försöker hålla ihop. Få av dem är narkomaner utan man missbrukar sprit och hasch. Den som sysslar med tunga droger kastas ut ur gemenskapen.

– Så skyddar vi varandra, säger Frederik Olsen.

Grönlänningarna vandrar från Café Nuuk till Café Centralen till Freddys Bar och några andra favoritställen:

– När det ena värdshuset stänger öppnar det andra. Har man pengar behöver man aldrig stå och frysa på gatan.

Men pengar har Frederik Olsen och hans landsmän sällan. De lever på socialhjälp och på att panta flaskor. Frederik Olsen är trött på att sitta på värdshus. Istället går han på dagcentret Naapiffik, där man kan fika och hålla på med datorer, och aktivitetshuset Qiperoq, där grönlänningarna kan måla och syssla med konsthantverk och få hjälp med att skaffa jobb och utbildning. Pavia Møller sitter vid en bänk och täljer smycken, sälar och havsörnar, ur en isbjörnstand. Han flyttade från Grönland för tolv år sedan. Han missbrukade och tappade kontakten med sin familj:

– Men sedan två år är jag tillbaks hos familjen igen. Det var när jag fick barnbarn som jag kunde återvända, säger han.

Turen närmar sig slutet. Frederik Olsen tittar på det lilla havsörnensmycket:

– Om fem ska jag vara ute på sjön igen, säger han.