En öl är en öl är en öl, hette det i förhistoriska tider, innan vi skandinaver
blev medvetna om vad vi hällde i oss. Det fanns gradskillnader – lätt, folk,
mellan, stark – men bara en art: bira. Den var ljus och den bubblade.
Den moderna svenska ölhistorien började skrivas i början av 90-talet. Med
stoutens intåg, veteölens genombrott och det alltmer utbredda intresset för
ale började även vi skönja ett lite mer komplicerat mönster. Men gränserna
var, och är, oftast skarpa: en ale kan vara mycket, men den är just en ale –
den växer kanske till sig, men överger inte familjen, och om den gifter sig
så sker det nästan alltid inom klassen.
De senaste fem årens experimentellt sinnade bryggare har gärna koncentrerat
sig på de välhumlade och starka IPA (India pale ale) som skapats efter
amerikanska förebilder och kryddats med nyligen framodlade amerikanska
humlesorter med höga halter alfasyra. Imperial IPA och Double IPA har krönt
bryggarnas verk och blivit hushållsnamn också bland de öldrickande
fantasterna.
Årets festival visar hur den trenden klingat av. Ja, det bryggs fortfarande
mängder av IPA, men det nya är att kombinera dem med andra traditioner.
Årets trend är crossover. Hybrider av snart sagt alla slag dyker upp.
De spännande korsbefruktningarna är ibland lyckade, men lika ofta bara
spännande. På en ölmässa är det förvisso helt i sin ordning; här trängs
människor med små provningsglas som vill smaka och bocka av sina
smakupplevelser, men där hemma eller på krogen krävs öl som är mer
drickvänliga.
De klassiska ölen är och kommer att förbli öl som håller sig till sin klass.
Men några av de systemtrotsande revolutionärerna är här för att stanna.
De integrerande intriganterna:
I rolllistan
Witbier. Det flamländska veteölet. Kryddas av tradition med koriander
och apelsinskal. En del vete förblir omältat.
Hefe Weizen. Den laglydiga bayraren. Innehåller inga kryddor och enbart
mältade sädeslag, för att inte bryta mot Reinheitsgebot. Syrligare än
witbier.
IPA (India Pale Ale). ursprungligen ett välhumlat och starkt engelskt
öl som bryggdes för att klara seglatsen till britterna i Indien. Amerikanska
bryggare har på senare år tagit upp traditionen och tagit den till extremer.
Imperial IPA är ett amerikanskt påhitt.
Torvrökt malt. Hör hemma i whiskyvärlden.
Belgisk ale. Maltig, stark och fruktig ale som helst inte gifter sig
med humle.
Steam Beer. Tidig fusion mellan lager och ale, som oavsiktligt uppkom
under guldruschen till Kalifornien. Man hade tagit med sig lagerjäst, men
hade inte kylningsmöjligheter för att brygga lager. Så man jäste på ale-vis
(överjäst, på hög temperatur) fast med jäst avsedd för lager. Resultatet
blev en mousserande hybrid.
Dunkel. Motsatsen till Hell: en mörkare, ganska maltig lager från
München.
Märzen. Vällagrat, ovanligt maltigt lageröl.
Klassöverskridande fullträffar och bottennapp
Lätt dryck för het sommar
Jag är väldigt förtjust i den hybrid av belgisk witbier och bayersk weizen –
två distinkta veteölstyper – som bryggaren Beer Here lanserade i somras.
Ölet heter Tia Loca, bryggs med den karakteristiska bayerska jästen,
kryddas på belgiskt vis och mäter blygsamma 4,5%. En lätt sommardryck för en
het sommar.
Lyckad belgisk-bayersk kombi med krydda
Det nya bryggeriet Black Rooster – vars öl sedan den kommersiella debuten
sporadiskt kunnat ses på Köpenhamnskrogar sedan i julas – gör en liknande
och lika lyckad belgo-bayersk kombi under namnet Mr Wheat. Tydligare
dragning åt witbier, kryddigare, rundare i smaken och fylligare – vilket den
ska vara, alkoholstyrkan är tyvärr ända uppe i 5,9%.
Fläder och kattpiss bäddas in i vetemalten
Bornholmsbryggeriet Svaneke gör något så otippat som en ”wheat steam beer”,
sannolikt världens första. Detta är ett underjäst veteöl (en raritet, också
det) som humlats ganska ordentligt med amerikansk Simcoe, som ger en blommig
och kryddig ton som av fläder, passionsfrukt och kattpiss. Men alltsammans
bäddas in i den vänligt mjuka vetemalten. Alkoholhalt på 5,3%.
Surbesk humle och maltig dunkel samsas väl
Nästan lika lyckad är den ”Hop dunkel” som Svaneke gett namnet
Mud’n’blood’n’beer, tydligen en nödlösning efter en olyckshändelse i
bryggeriet. Men de samsas rätt väl, dunkelns mjukt maltiga kropp och den
surbeskt fräna humlen (Centennial och Columbus, två amerikaner).
Hinkvänlig blandning
Att kombinera amerikansk IPA med tyskt veteöl är en än större utmaning. Två av
världens bästa bryggare – Garrett Oliver på Brooklyn Brewery och Hans-Peter
Drexler på Schneider – gjorde en gemensam pionjärinsats när de förra året
framställde två öl de kallade Hopfen-Weisse. Bägge brygderna återberättade
den gamla sanningen om att ett plus ett inte alltid är två; karaktärerna
kvävde varandra, det blev fnurror på tråden.
Desto mer imponerande då med danska Indslev, ett bryggeri som enbart gör olika
slags veteöl men som ändå skaffat sig en stor och bred repertoar. Deras
Hvede IPA är en riktig omfamning, ett välbalanserat öl med mycket veteöl i
doften men som också har en rejäl humledask. Humlen är förstås både tysk och
amerikansk. Till skillnad från ovan nämnda Hopfen-Weisse, som mätte över 8
procent, så är Indslevs Hvede IPA ett hinkvänligt öl på 5,5%.
Malt trevlig för ett ögonblick
Ett mörkt veteöl med engelsk torvrökt malt, kan det vara något? Black Rooster
har antagit utmaningen, och kallar sitt öl Mr Smokey Dark Wheat. Den är som
en hastig flirt: trevlig för ett ögonblick, men man tröttnar snabbt. Till
skillnad från Bambergbryggeriet Aecht Schlenkerla, som gör ett slukarvänligt
veteöl som kombinerar sitt Märzenöls björkrökta malt med vetemalt.
Rena swingerklubben
Amager bryghus är ett välrenommerat kvalitetsbryggeri, men att döma av flera
bland de nyare lanseringarna har leklusten stigit dem åt huvudet; ibland
blir det rena swingerklubben, snarare än good clean fun. Deras nya Double
Black IPA – ja, det ska utläsas som en svart pale ale – är ett tokstarkt öl
som utöver en kuriös ton av fudge inte erbjuder något vi inte får från en
vanlig IPA. För övrigt är den inte ens svart.
Avskräckande tvångsgifte
Efter den besvikelsen gav jag inte Midtfyns Aktieøl ens en chans: en
9,5-procentig IPA med inspiration från både Belgien och USA låter som ett
tvångsäktenskap.
Ale söker sin krydda
Precis som i de bästa parbildningar kan malt och kryddor komplettera varandra.
Kombinationen malt och humle är den klassiker som hela öltraditionen vilar
på, men det finns fler.
Sedan Midtfyns bryghus fick pris för sin Chili Tripel – den utnämndes
av konsumentföreningen Ølentusiasterna till årets nyhet 2009 – har intresset
för öl med chili tagit fart. Det funkar ju så bra med chili i choklad (eller
gör det?).
Men de flesta ölkryddor, frukter och örter som kompletterar humlen finns där
för att förstärka en smak som redan finns i malten eller jästen: lakritsrot,
vaniljstång, kaffe, choklad, fläder (årets comeback!), pors, timjan, enbär,
till och med tranbär. Nu snackar vi äktenskapstycke.
Chili däremot är för romantiker som är ute efter kontrasterna, som vill ha den
kittlande exotiska kryddan, som antagligen menar att mannen kommer från Ven
och kvinnan från Venus. Som med Paula Abdul menar att opposites attract (och
aldrig har begripit charmen när Pontus & Amerikanerna sjunger att
”Min bror och jag har kramats av samma mamma”).
Det lille bryggeri gör en Smoke Chili Ale, ett öl med en intressant
smakutveckling där den rökta malten långsamt överröstas av chilin. En fin
gimmick, men inte mer.
Mikkeller å sin sida gör Texas Ranger, en espressoliknande porter med chili.
Gott, men deras vanliga porter visar att det går lika bra utan.Håkan
Engström
En öl är en öl är en öl, hette det i förhistoriska tider, innan vi skandinaver
blev medvetna om vad vi hällde i oss. Det fanns gradskillnader – lätt, folk,
mellan, stark – men bara en art: bira. Den var ljus och den bubblade.
Den moderna svenska ölhistorien började skrivas i början av 90-talet. Med
stoutens intåg, veteölens genombrott och det alltmer utbredda intresset för
ale började även vi skönja ett lite mer komplicerat mönster. Men gränserna
var, och är, oftast skarpa: en ale kan vara mycket, men den är just en ale –
den växer kanske till sig, men överger inte familjen, och om den gifter sig
så sker det nästan alltid inom klassen.