KÖPENHAMN. I dag nyttjar sextio personer lokalerna för olika konstnärliga
aktiviteter. Men hotet om vräkning är överhängande.
Christian Svennevig var mitt uppe i sin lärarutbildning när han för tre år
sedan av en slump trillade över Bolsjefabrikken, en övergiven godisfabrik på
Glentevej i nordvästra Köpenhamn.
– Jag var på väg till skolan och letade efter ett ställe där jag kunde göra en
film och sedan visa den, minns han. Fabriken verkade perfekt för det.
Christian tog kontakt med ägarna och fick lov att låna fabriken för ändamålet.
Runt projektet växte ett engagemang fram. Till slut var den enskilda
filmvisningen inramad av en dagslång kulturell tilldragelse med band, dj:ar
och utställande konstnärer.
– När vi skulle lämna tillbaka fabrikens nycklar frågade jag om vi inte kunde
få behålla dem och fortsätta använda fabriken, berättar Christian. Det fick
vi.
Idag är Christian Svennevig utexaminerad lärare men har inte haft tid att
undervisa eftersom han är så
involverad i de frivilliga aktiviteterna på
Bolsjefabrikken. Användandet av lokalerna har ökat explosionsartat, menar
han. Människorna som
lockas hit har skiftande ålder och bakgrund, men bär
alla på en ömsesidig kärlek till folklig gemenskap och konst.
Loppmarknader, vernissager och spontana fester kryddar verksamheten
ytterligare. Det känns i luften när man besöker fabrikens graffitimålade
lokaler. Stämningen är
avslappnad och både gamla och nya ansikten hälsas
med ett leende. Skaparkraften är synlig i de mångfasetterade estetiska
sysslor som överallt uttrycks.
Tyske Kristian Winthe är en av dem som regelbundet kommer till fabriken. Han
kallar sig för en
”extra användare” som gör allt från textilhantverk till
att städa, laga mat och hålla i workshop. Det sammanfattar mycket av
Bolsjefabrikkens funktion för medlemmarna. Dragningskraften är bred.
Kristian bodde tidigare i Berlin, men säger att han hittar tillbaka till sig
själv i Köpenhamn.
– Berlin är schyst för att allt finns där, men till slut gör det dig bara lat.
Du har allt du behöver på en enda gata. Köpenhamn är på ett sätt lika
extremt som Berlin, men här tvingas jag vara rörlig och det håller min
inspiration levande.
Svenska Moa Persson, som kommer till Bolsjefabrikken för att öva med olika
teaterprojekt, menar att verksamheten livar upp en annans ganska trist
stadsdel.
– Det är ganska nedgånget och finns mycket socialbostäder, berättar hon. Det
händer inte så mycket, men nu finns åtminstone Bolsjefabrikken och det nya
Ungdomshuset här.
Eftersom det är utanför stadskärnan är det också mer
öppna ytor vilket är en fördel för kreativiteten och konstnärligheten.
Hur länge Bolsjefabrikken kommer att finnas kvar som alternativt kulturhus är
däremot osäkert. På grund av en utdragen ägartvist vet ingen vad som
egentligen gäller.
– Tvisten innebär att vi inte betalar någon hyra men vi kan också bli av med
lokalerna vilken dag som helst, säger Christian Svennevig. Bolsjefabrikken
har därför bildat en förening med styrelse så att vi kan kämpa för att få
stanna kvar. I en värld där marknadsvärde är det enda som räknas är det
jätteviktigt för oss att kunna erbjuda en plats för konstnärer att arbeta
och ställa ut sina verk – utan fördomar, censur och myndighetskontroll.