Dagen efter den stora miljödemonstrationen i Köpenhamn har 22-åriga Maja
Bennhagen från Malmö ont i axlarna och ömmande handleder.Hon var en av nära
tusen demonstranter som greps av den danska polisen.
Foto: Lucia Fülscher
Precis som många andra Sydsvenskan varit i kontakt med är hon förvånad och
kritiskt till polisens agerande. Hon är inte medlem i något parti, men gick
i tåget tillsammans med några vänner som är aktiva i Rättvisepartiet
Socialisterna. De befann sig på Ambarbogade, strax efter klockan 15 på
lördagen när polisbussarna körde in från sidogatorna. Ut klev polismän med
hundar. Helt plötsligt blev hon och hundratals andra omringade.
– Just där jag var fanns inga som helst våldsamheter. Av oss kanske fyra
hundra räknade jag till sex maskerade personer, säger Maja Bennhagen.
Hon och hennes vänner satte sig ned för att tydligt visa att de inte tänker
ställa till med bråk.
– Jag var skiträdd, verkligen. Vi ville demonstrera för ett lagligt bindande
avtal och ingenting annat.
Men hon tvingades förbli sittande med handfängsel på. Enligt Maja Bennhagen
fick de ingen information från poliserna på plats.
Hon såg folk kissa på sig och en ung man som fick ett epilepsianfall. Efter
protester från de andra demonstranterna fick han sjukvårdshjälp.
– Det var verkligen upprorsstämning. Först bar de in honom i ambulansen. Sen
la de honom ute på gatan igen.
Vad som hände med mannen vet hon inte eftersom hon bussades iväg till det så
kallade klimatfängelset i Valby. Hon fick sitta i bussen i några timmar
innan hon släpptes vid 21.30-tiden lördagskvällen. Orsak: platsbrist.
Hon har fortfarande ont i handlederna och axlarna efter att ha händerna varit
bakbundna i flera timmar. Några började blöda eftersom handfängsel av plast
satt för hårt åt, berättar Maja Bennhagen.
Polisen förklaring - att massingripanden gjordes för att förhindra
skadegörelse- ger hon inte mycket för. Hon förstår att polisen vill hålla ha
det lugnt och säkert och tycker att de som är våldsamma och förstör ska
straffas. Men taktiken med massgripanden är kontraproduktiv. Undantagslagen
- som gör det möjligt att gripa även de oskyldiga - likaså. Relationer med
grupper som redan ogillar polisen lär knappast bli bättre efter lördagen,
menar Maja Bennhagen:
– Själv har jag mycket mindre tillit för poliserna nu. Men, ironiskt nog,
tänker jag faktiskt polisanmäla den danska polisen, säger hon.
Emil Boss från Malmö var också med i lördagens demonstration.
– Jag var inte där med någon organisation, utan som privatperson tillsammans
med en kompis. Stämningen var bra med flaggor och slagord. Vi hann bara gå
med tåget en bit innan gatan spärrades av av tre stora polisbussar, och sen
upptäckte vi att det avspärrat bakom oss också.
– Det var inget tumult eller så. Alla väntade lugnt. Polisen bad oss att sitta
ner på marken. Sedan plockade de upp en och en och bakband oss med buntband
runt handlederna. Sedan fick vi sitta ner på långa rader. Det var skitkallt.
Folk blev arga. En del blev panikslagna och trycktes ned av polisen. Efter
någon timme ropade folk att de måste gå på toaletten, men det tog mellan en
halv timma och två timmar innan de fick gå. Två personer kissade på sig. En
kille med en magsjukdom svimmade och låg och yrade och folk ropade efter
läkarhjälp, men det tog en timme innan han fick hjälp.
– Det fanns gamla tanter som var med i en konferens om hållbar utveckling i
Afrika, där fanns Hare Krishna – och vi som gick i skjorta och slips och
knappast kunde misstas för att vara några svarta blockare. Och vi fick
genomgå en tortyrliknande situation. Vi fick sitta i flera timmar på en
iskall gata, med händerna på ryggen i en smärtsam ställning. Halv nio sattes
vi i en buss och kördes till en polisstationen. Efter en timme släpptes vi,
eftersom det var fullt i häktet. Idag mår jag helt kass. Har ont i ryggen,
armarna och handlederna och har fått feber efter den där nedkylningen.
Gunilla Persson från Göteborg greps under lördagen.
– Jag är inte med i någon organisation och bara råkade gå i fel del av tåget.
Jag såg ingenting särskilt som hände, utom en kille som hade en fackla med
färgad rök. Det var ingen som kastade sten eller bråkade. Det var bra
stämning. Helt plötsligt stod polisen framför oss och hade blockerat vägen.
– Jag och några andra försökte smita in genom en port som gick in till en
gård, men där stod det ett gäng poliser som brottade ned oss. Men de släppte
igenom en kompis som hade med sig en femmånaders bebis. De tryckte ned oss
på marken och bakband oss. Det var hårda tag. Sedan fick vi ligga på
asfalten och hacka tänder ett tag innan vi fick sitta upp. Vi försökte prata
med polisen, men de lyssnade inte. Jag var en av de första som fick åka iväg
till häktet, redan efter 45 minuter. Vi kördes i stora bussar med påslagna
sirener, vilket kändes väldigt fånigt.
– På häktet beslagtog de våra kameror och mobiltelefoner och vi sattes i
burar. Vi var väl femton personer i vår bur som var två gånger fyra meter.
Där fanns bänkar men de räckte inte. Ju mer folk som kom in desto mer hätsk
blev stämningen. Folk började skrika och slå på gallret. Jag fick lämna
häktet kl 22, eftersom jag var tvungen att träffa en läkare. Det var skönt
att komma till Malmö igår kväll och träffa sina vänner och prata om det.
– Jag lyckades ta en del bilder när vi greps och när vi tvingades sitta på
marken. Men när jag fick tillbaka kameran så hade polisen raderat bilderna.
Om det är av misstag eller av flit kan jag inte svara på, men de är borta i
alla fall.
– Jag förstår att det blir en ilska mot polisen. Det lär ju inte bli
fredligare efter det här. Om man inte var aktivist tidigare så kanske man
blir det.
Lina Westerlund från Stockholm är med i Rättvisepartiet Socialisterna.
– Vi gick tillsammans i tåget. Bakom oss gick delar av det så kallade svarta
blocket och hare krishna. Så det var alla möjliga. Helt plötsligt stänger
bara polisen av, mitt mellan två tvärgator. Vi fick ingen förklaring om
varför. Det hade inte varit bråk någonstans. Vi bakbands och tvingades sitta
ner på marken. Killar och tjejer i olika led. Det var kallt, men jag hade
bra med kläder på mig. Däremot var det flera andra som frös och, inte minst,
kissade på sig. Flera svimmade. Det var en enorm förnedring.
– När vi greps var klockan 16.40 och vi fick sitta till 19.00, då vi kördes
iväg i bussar. Men vi fick aldrig komma in på häktet utan satt i bussen i
tre timmar. Folk hade ont i handleder och armar. Flera hade också bundits
för hårt, och när polisen skulle klippa upp banden så kom de inte åt med
saxen och rispade handlederna. Jag släpptes vid 22.10. Idag har jag både ont
i händerna och ryggen.
– Jag tror att man ville markera från polisens sida. Jag tror att det var en
slump att man slog till mot vår sektion. De hade ingen koll. Vi kommer att
anmäla polisen. Det här var tortyr.
När polisen grep in mot demonstranterna på Amagerbrogade började folk springa.
Malmöfilmaren Fredrik Rubin, som bland annat gjort dokumentärfilmen "Stoppa
matchen", stod kvar eftersom han inte anser sig ha gjort något fel.
– Då var det en halt kille framför mig som föll till marken. Folk sprang över
honom och han höll på att tappa medvetandet. Jag försökte få upp honom och
sa till poliserna att de måste hjälpa honom. Men då bara slängde de ner oss
på marken.
Tillsammans med hundratals andra demonstranter fick de sitta i led i timmar.
– Vi frös. Och det var folk som kissade på sig och svimmade, säger Fredrik
Rubin som dagen efter är "dunderförkyld" och har ont i
både axlar och ben.
– I och med att vi bakbands och det var så kallt började folk skaka så den som
satt som framför dig, hans armbågar skakade i dina lår hela tiden. Efter två
timmar gör det rätt ont.
De fick ingen information om vad som var på gång.
– Det enda polisen sa att vi skulle till Köpenhamns Guantanamo och så
skrattade de.
I fängelset placerades han med nio andra i en bur på ungefär tre meter.
– Vi satt i burar tio och tio och buren var ungefär tre meter. Folk fick
epilepsianfall och fick inte gå och kissa så det var en mycket uppretad
stämning. Framförallt fanns det så många unga runt arton år. De var
jätterädda och fick panikångestattacker.
– Och det fanns ingen ljudisolering överhuvudtaget. Så när folk skrek så var
det öronbedövande.
– Jag tror att det var någon som lyckades bryta upp sitt galler. Då fick
poliserna nog och sprang in med batonger, hundar och pepparsprej. Vår bur
blev sprutad på. Men då sprang alla till andra sidan och klängde sig upp mot
väggen. Så vi fick det bara på kläderna.
Efter ungefär sex timmar släpptes Fredrik Rubin fri. Han fick tillbaka sina
skor och jacka och kunde åka därifrån.
Han har anmält den danska polisen och ska undersöka möjligheten att även
anmäla det så kallade klimatfängelset.