Konstresa på Jylland

Hans skägg är enormt. Stort som Tors och långt som Odens, har det sagts. En äkta konstnärs varumärke.

– Nej, nej. Helt fel. Mitt skägg är långt för att det är praktiskt och lättskött. Jag vill inte slösa tid på att hålla på med rakning och kam på morgonen. Det är sanningen. Jag lovar, säger Ingvar Cronhammar.

Det är svårt att inte tro honom. Hela han utstrålar ärlighet, vänlighet och närmast naivitet.

Vi träffas på konstmuseet i Herning, några kilometer från hans hem, en 70-talsvilla i vitt tegel där han också har sin verkstad. I dagarna inviger museet en stor utställning med en mängd av hans tidigare verk och Ingvar Cronhammar är på plats för att diskutera placeringar och ljussättning.

Egentligen skulle han vilja att det mesta av hans konst exponerades närmast i mörker eller åtminstone i halvdunkel. Han beskriver sig själv som en svår melankoliker med en i grunden pessimistisk och svart livssyn.

– Jag har egentligen bara svar på en enda fråga. Och det är att vi alla ska dö en dag.

Svärtan har sannolikt mycket att göra med Ingvar Cronhammars uppväxt i Hässleholm. Han markerar tydligt att barndomen inte är något att fördjupa sig i och att mycket annat inte skulle bli sagt om vi började rota i den. Samtidigt har han svårt att låta bli att berätta. Om sitt ungdomsjobb som likkistelackerare. Om minnesbilderna från Kristianstad slakteri.

– Döden fascinerar så klart. Ett av mina första starka minnen var när vi barn stod med näsorna mot rutan på slakteriet och såg när de vuxna styckade griskropparna. Det var vidrigt, men gick samtidigt inte att slita blicken ifrån.

Mamman var modist i Kristianstad. Pappan radiopionjär med måleridrömmar.

– I dag kan jag se att jag kommer från ett hem med föräldrar som ville skapa. Men jag vill egentligen inte prata om den tiden.

Kanske finns en del av förklaringen i att Ingvar Cronhammar var tvåbarnspappa innan han blev tjugo. Barnens mor, danska Inger lever han fortfarande tillsammans med. I somras firade paret rubinbröllop efter att ha varit gifta i fyrtio år.

Som tonåring bodde Ingvar Cronhammar i omgångar på båda sidorna av Öresund. Men ganska snart bestämde han sig för att stanna för gott i Danmark. Ändå är han fortfarande svensk medborgare.

– Hade jag stannat i Sverige skulle jag varit död vid det här laget. Det landet höll på att ta kål på mig.

Mer exakt vad det var som plågade honom har han svårt att sätta fingret på.

– Jag stod inte ut med den omänsklighet som myndigheter utstrålade. Sen tyckte jag att alla gick i samma led. Det var inte tillåtet att ha en egen uppfattning. Jag vet att det inte är något fel på alla vanliga svenskar, men bilden av landet har jag inte ändrat.

Att vi i Sverige inte vet vem han är rör honom inte i ryggen.

– Jag tror det fanns en absolut mening med att jag hamnade i Danmark. Här har jag alltid känt mig hemma.

Ingvar Cronhammar tycker att det pratas för mycket i vårt samhälle. På bordet i hans verkstad står en stor metallskylt på en pinne med texten ”TYST”.

– Jag vill ha mer tystnad och långa pauser mellan orden. Det går för fort runt om oss.

Sagt av en man som är väldigt svag för Formel-1-bilar. Alla bär vi på självmotsägelser.

Hans konst angriper gång på gång en lättsam syn på livet. Verken laborerar med urkrafter som solen, energin, stormarna. Tiden och evigheten finns alltid närvarande.

– Ta ett modernt fängelse eller ett polishus. De försöker ju få byggnaderna att se ut som om det inte är något särskilt med dem. Samtidigt kan de ha människor inspärrade i åratal där. Vad är det för hyckleri? Kan de beröva människor deras frihet ska det också synas i arkitekturen.

Hans uttalande stämmer väl in på vännernas beskrivning av Ingvar Cronhammar. De säger att han är en man som avskyr likgiltighet och allt som är lagom.

Inställningen märks i hans konst. Skulpturerna är ofta större och tyngre än allt jämförbart. Det handlar gärna om många meter och åtskilliga ton. Han använder gärna avancerad elektronik i sin samtidskritik av vårt högteknologiska och kommersiella samhälle.

– Jag vill att det jag gör helst ska kännas rent fysiskt. Det är en sliten klyscha, men konsten ska ta vid där språket tar slut.

Själva jobbet med konstverken gör Ingvar Cronhammar dock inte själv. Han har ingenjörsfirmor som sköter installationerna och till och med en visualiseringsexpert som hjälper honom med att göra datormodeller efter instruktioner. Han har också arbetat mycket tillsammans med arkitekter, bland annat Poul Ingemann.

– Det är enda sättet att hinna med. Min skapande styrka ligger inte heller i att bygga själv.

Den pessimistiska hållningen till trots är det ingen dysterkvist vi möter. Han är full av grova vitsar, skrattar ofta och raljerar gärna över än det ena och än det andra. Som till exempel sina egna inspirationskällor.

– Inspirationen hämtar jag ur pot, guldbajer och magic mushrooms som så många andra konstnärer i Danmark.

Skämtet är dubbelbottnat och säger mycket om det 60- och 70-tal då Ingvar Cronhammar gick på konstakademin i Århus och bestämde sig för konstnärsbanan.

– Några lärare såg vi knappt till. Vi fick sköta det mesta på egen hand. Vi skapade själva vår yrkesidentitet.

Han känner inget behov av att analysera sina konstverk. Det får andra göra. Lika lite vill han förklara hur de udda namnen på hans skulpturer kommer till.

Varför ”Diamond Runner”, ”Borderline Warrior”, ”Abyss”, ”Juggernaut”, ”Crusader”, ”Redfall”, ”Vigilant” och liknande?

– Ingen aning. Ofta kommer titlarna farande in i huvudet när jag kör bil. Ljudet från bilen gör att jag närmast mediterar. Samma sak händer när jag tittar på film. Då dyker nya bilder upp i skallen. Jag vet faktiskt inte.

Hans sextionde år har varit oerhört intensivt. Uppdragen har haglat tätt. Han har fått beställningar på offentliga konstverk från bland annat Köpenhamn, Odense, Bornholm och Vejle.

– Så har det inte sett ut varje år. Ibland är det bara tomt och ett stort svart hål. Men åldern är inget hinder. Så länge jag får uppdrag tänker jag fortsätta jobba.

Ingvar Cronhammar är vida känd i hela det danska konstlivet. Enligt vännerna finns förklaringen i hans stora hjärtlighet. Han kommer ihåg folk, sviker inga löften, behandlar alla lika – hög som låg. Och han älskar att kramas. Under de timmar vi tillbringar med honom delar den store mannen ut kramar både till höger och till vänster.

När vi skiljs åt utanför hans verkstad och han sörjer för att vi inte hinner stanna på eftermiddagskaffe blir det också vår tur:

– Tråkigt att ni måste åka redan. Men så måste ni väl ändå ha en knus, säger han på dansk-svenska och tar Sydsvenskans reportageteam i famnen innan vi vinkar adjö.