I veckan hölls det Applevaka i Malmö. Och i Lund. Och i Stockholm. Och i
resten av världen.
Folk anordnade alltså små partaj för att lyssna till de senaste kungörelserna
från Apples huvudkontor.
Detta är något av det sjukaste jag vet.
Apple har lyckats lura sina mest hängivna användare till att bli vandrande
reklampelare, okritiska får som glatt bräker det överstebaggen kommenderar.
All egen reflektion är borta, alla ifrågasättanden avfärdas enligt den
självklara modellen: ”det är inte dåligt, det är vi som ännu inte förstår
hur bra det är”.
Överstebaggen, Steve Jobs, är en genialisk utvecklare. Han är enormt
skicklig på att presentera saker inför publik. Och det företag han leder har konstruerat
massor av coola, banbrytande, snygga, välfungerande och på det hela taget
lysande grejer. Det är inte tal om annat.
Jag skriver den här texten på en ganska ny femtontums MacBook Pro (som
har klart sämre driftsäkerhet än sin föregångare) och
ringer mina samtal på en Iphone (utom de samtal som bryts innan de ens
kopplas upp). Men jag vill inte byta. Jag gillar alltså Macs grejer, trots
allt. Bara inte i en sådan omfattning att jag börjar känna för detta stora
företag som jag känner för ett fotbollslag eller för mina familjemedlemmar
eller så.
För just så är det i äppelsekten. Kritik mot Apple eller
överstebaggen upplevs av de fanatiska användarna som ett personligt påhopp,
som en kränkning av djupaste sort. Jag testade att lista några enkla och
konkreta problem med Iphone på min privata blogg för några veckor sedan. Jag
häpnar fortfarande när jag bläddrar igenom kommentarerna.
Men jag fick ju i alla fall något i utbyte för allt bräk jag fick från
småfåren: En perfekt bild av konsumistisk och konformistisk dumhet.